Allmänt gnällig eller bara hormonstinn?
Ibland förstår jag inte alls vad som händer och sker.
Jag trodde denna graviditet skulle bli helt annorlunda mot Novahs. Att jag skulle kunna känna mig lyckligare denna gången och få det stöd och den närhet som jag saknade så mycket då.
Jag trodde och hoppades så uppleva den där rosenskimrande lyckan man hör så många andra prata om, där båda väntande parter ligger på kvällarna och myser och känner på barnet som rör på sig där inne för att visa sina blivande föräldrar att den lever.
Jag hoppades på att få uppleva allt den här gången som jag missade sist.
Jag trodde och hoppades att jag skulle känna mig lika vacker och attraktiv som jag gjorde när jag väntade dottern.
Men det gör jag inte. Varför? Jag vet inte. Är det så det är eller jag som upplever det så? Är det hormonerna som spökar och fuckar till det totalt i huvudet på mig? Jag vet ärligt talat inte. Jag känner mig bara så tom och ibland väldigt ensam. Kanske jag som ställer för höga krav som inte går att efterleva? Kanske mig det hänger på egentligen? Att jag har så svårt för att prata och sätta ord på känslor och har lättare för att skriva. Men samtidigt så råder den kvinnliga dumheten i mig att det är sådant man inte ska behöva be om och säga till om, för då känns det så framtvingat istället och saknar just den där värmen och omtanken man så gärna behöver och törstar efter. Jag kanske just nu bara är en hormonstinn kärring som bara gnäller, jag vet inte.
Och så blir det ju inte bättre av att man känner sig totalt värdelös som inte klarar att hålla hushållet i det skick som jag önskar. Men hur ska jag få tiden att räcka till? Dagtid går tiden åt att studera, på eftermiddagarna att laga middag och försöka vara social med familjen och även vila huvudet ifrån allt studerande på dagarna.
Jag tror att man har någon slags föreställning om hur det SKA kännas att vara gravid, men ärligt talat har jag aldrig känt det som rosenskimrande, annat än korta stunder. För även om hela jag vill skrika av glädje ibland när hon bökar runt där inne, just över att hon rör sig och att vi ska få en till liten, så suckar jag mest andra gånger för att hon sparkar på min urinblåsa. Jag är till och med så hemsk att jag glömmer bort att jag är gravid när jag har fullt upp. Och här får inte jag heller någon massage eller speciell omvårdnad, utan lever på som vanligt i den mån jag orkar, ändå skillnaden är väl att jag somnar på soffan ofta vid 10 tiden S Nej skämt åsido, alla känslor är ju i omlopp, och man kastas mellan att allt känns skit till tvärtom, på bara någon timme, det är bara det att folk inte pratar om det. Hushållet kan vänta, ta vara på tiden med familjen istället och unna dig saker! Massa kramar!
