Ja, jag är lycklig!
I lördags när jag pratade med Martin på telefonen så frågade han hur dagen hade varit. Jag var då matt och helt slutkörd efter att Hugo hade tjorvat bra länge, var som ingenting som dög och klockan började närma sig midnatt, hade hyrt film som jag försökte att få se också så var inte på världens bästaste humör, och dessutom så hade Novah börjat dagen med att tjura järnet för att hon inte fick tuggumi innan hon ätit frukost. Så detta berättade jag ju sanningsenligt för Martin när han ställde sin fråga. Och så säger han fyra enkla ord som får mig att stanna upp i tankarna om trötthet, ömma bröstvårtor och tjuriga barn. "Men du är lycklig". Ja, jo det är jag ju egentligen, svarade jag på det. Efter en stund så la vi på. Men de där fyra orden har sen dess ekat i mitt huvud. På nattkvisten när jag gick och tillslut la mig så kände jag det att, ja jag är ju faktiskt egentligen väldigt lycklig! Jag har ju två helt fantastiskt underbara vackra barn och som älskar mig som mamma. Jag har en helt makalöst underbar fästman som älskar mig precis som jag är, med halvrisigt hår, en hel bunt med överskottskilon och trötta ögon. Detta är lycka om nånting!
Vinterbilder
de tre bästa bilderna från promenaden genom byn
Skön dag!
Igår var vi på första BVC besöket (borträknat från hembesöket ifrån BVC) och han vägde 4530g och var 54cm lång! Så på 14dagar har han gått upp 729g och växt 3cm på längden och huvudomfånget har ökat med 2cm. Det är verkligen inte illa! Växer som ogräs ju!
Kom alldeles just in från en promenad på en timme. Var riktigt skönt, även om man kände sig som en vandrande isglass på slutet. Småblåste lite litegranna och så -10. Tog med mig kameran också och rastade den lite. Hoppas på att jag fick till några snygga vinterbilder iaf. Ska låta den tina litegranna, stoppa in kycklingen i ugnen och sen sätta mig och kolla bilderna. Hänga tvätten får jag göra ikväll för jag orkar verkligen inte just nu.
Bara för att jag igår sa att jag kommit på Hugos sovmönster och att han nästan utan undantag vaknar kl 9 på morgonen så slog han om helt och vaknade inte förens efter 10! Efter att han ätit färdigt och vi klätt på oss så var klockan närmare 11 haha.
Hoppas Novah har riktigt bra dagar de närmsta dagarna för Hugo vill mest ligga i famnen under sin vakentid och lägger jag ner honom skriker han som en stucken gris. Även om det bara är för några sekunder så jag kan stoppa in mer ved i kaminen, vilket är väldigt frustrerande ibland. Kommer bli en tuff helg, men det får gå på nått vis. Ska väl försöka städa litegranna ikväll så man slipper ha dåligt samvete för det också, räcker med att försöka få tiden att gå ihop ändå och inte försumma Novah bara för att Hugo är tjurig och inte vill bli nerlagd. Är så himla skönt att hon accepterar att mamma inte kan ibland för att lillebror äter osv, men känns så himla elakt mot henne å behöva gång på gång säga att "nej du får vänta lillebror äter" när hon frågar om hjälp. Men det försöker jag så gott jag kan att ta igen när Hugo sover. Men så ska man ju laga mat, städa, tvätta och försöka vila och ta hand om sig själv också.
Någon som har något tips på hur man får allt att gå ihop med två barn? Hur man ska hinna med allting som behöver göras?
Kom alldeles just in från en promenad på en timme. Var riktigt skönt, även om man kände sig som en vandrande isglass på slutet. Småblåste lite litegranna och så -10. Tog med mig kameran också och rastade den lite. Hoppas på att jag fick till några snygga vinterbilder iaf. Ska låta den tina litegranna, stoppa in kycklingen i ugnen och sen sätta mig och kolla bilderna. Hänga tvätten får jag göra ikväll för jag orkar verkligen inte just nu.
Bara för att jag igår sa att jag kommit på Hugos sovmönster och att han nästan utan undantag vaknar kl 9 på morgonen så slog han om helt och vaknade inte förens efter 10! Efter att han ätit färdigt och vi klätt på oss så var klockan närmare 11 haha.
Hoppas Novah har riktigt bra dagar de närmsta dagarna för Hugo vill mest ligga i famnen under sin vakentid och lägger jag ner honom skriker han som en stucken gris. Även om det bara är för några sekunder så jag kan stoppa in mer ved i kaminen, vilket är väldigt frustrerande ibland. Kommer bli en tuff helg, men det får gå på nått vis. Ska väl försöka städa litegranna ikväll så man slipper ha dåligt samvete för det också, räcker med att försöka få tiden att gå ihop ändå och inte försumma Novah bara för att Hugo är tjurig och inte vill bli nerlagd. Är så himla skönt att hon accepterar att mamma inte kan ibland för att lillebror äter osv, men känns så himla elakt mot henne å behöva gång på gång säga att "nej du får vänta lillebror äter" när hon frågar om hjälp. Men det försöker jag så gott jag kan att ta igen när Hugo sover. Men så ska man ju laga mat, städa, tvätta och försöka vila och ta hand om sig själv också.
Någon som har något tips på hur man får allt att gå ihop med två barn? Hur man ska hinna med allting som behöver göras?
Snart BVC besök!
Jepp! Snart är det dags för Hugos första besök på BVC. Förra veckan var dom ju hit på hembesök men nu är det våran tur att fara dit. Ska bli kul å se hur mycket storkillen har gått upp i vikt denna vecka. Är ju pricksist en vecka sedan förra vägningen. Fast denna gång lär det väl bli en längd tagen också, så nu får man ju veta om han verkligen växt jättemycket nu under de här 2 ½ veckorna han har varit hos oss eller om man bara blivit van med hans storlek. Det känns åtminstone som att han har vuxit brutalt mycket :-) Längre vakenperioder börjar han ha också och börjar få lite rutin på sovtiderna. Morgon gör han vid 9 (är NÄSTAN så man kan ställa klockan efter honom) och så är han vaken fram till 13.30-14.00 nånting och sover ett helt gäng med timmar till typ 17 tiden, vaknar och äter och somnar om lite till och från fram till kring 20-21 då han gör en vakenperiod igen tills att det är dags för mig att sova. Sen vaknar han vid kl 1, 4 & 6 för att äta och sover sen fram till 9 då det är dags att kliva upp =) Känns ganska skönt att fått in rutin på just den biten åtminstone. Just nu ligger han brevid mig i soffan och sover. Ganska dumt av mig att ha lagt han där för att sova för jag själv blir ju bunden till vardagsrummet då, men duktiga jag har iaf tagit ut företagsekonomiboken så jag sitter och småläser lite i den och förbereder mig för prövningen på den kursen =) Men snart är det dags att väcka upp lilleman och klä på honom, för vid kl 16 kommer Martin och hämtar oss (om han nu inte glömt att det var BVC besök idag!).
Back to reality!
Idag gick Martin tillbaks till arbetet efter att ha tagit ut de där "tillhörande" 10 pappadagarna som man får när barn blivit fött. Började med att Novah bråkades halva natten så ingen fick sova särskilt bra, stackars Martin gav upp och gick och la sig i soffan (förstår honom totalt! Hade jag också velat göra). När hon väl hade somnat så var det Hugos tur att vakna för att äta. Dock så somnade han om när han var mätt som tur var. Sen vart de upp och göra morgon där vid 8-9 som vanligt. Sen har dom avlöst varandra i tjurighet hela dagen. Hugo som vanligtvis brukar vara den som är trevligast att ha att göra med har varit den tjurigaste till att börja med. Ingenting var bra utöver att hänga på axeln och titta på gardinerna och ut genom fönstret. Så är sådär lagomt slut i axlarna idag, men är ju som ändå mysigt. Men när väl han vart nöjd, ja då var det Novahs tur att vara tjurig. Och sådär har det varit hela dagen. Hoppas det inte ska vara så här resten av veckan för då blir helgen grymt tuff eftersom Martin far iväg med jobbet på torsdag och kommer hem någon gång under söndagen.
Behöver jag ens säga att jag inte direkt ser fram emot helgen? Hela dagen idag har gått åt till att försöka göra barn glada och nöjda och byta blöjor och ge mat till bägge tvåen. Därmellan försöka elda lite och hänga en maskin tvätt och kanske gå på toaletten. Den minsta chefen i huset har ju gallskrikit direkt man lagt ner honom, och försöka göra sig nå ätbart och få i sig när man blir hyperstressad av skrikande barn går bara inte. Först kl 15 fick jag hand och tid över till att göra mig själv lite bättre frukost än en liten yoghurt. Eller ja, jag hade påbörjat det projektet tidigare, men så vart det att tjafsa med Novah som blivit grinig direkt lillebror somnade. Försökte få i henne nå mer än yoghurt men så var smörgåsarna först för kalla och sen för varma och sen dög inget alls. När jag väl hade gett upp att få i henne något ätbart så ringde mor så satt och surrade med henne i drygt en timme nästan, vilket var välbehövligt.
Sen fick jag i mig min frukost, och då var ju som sagt klockan efter 15, teet fisljummet och rostade smörgåsarna kalla. Men bättre än ingenting åtminstone. Så nu är man sådär lagomt pigg och har en massa göra som är ogjort som att tömma diskmaskinen och fylla upp den igen, komma på någon middag, städa och fylla tvättmaskinen. Städa är väl inte sådär dö-viktigt, men det känns som att det skulle behövas, fast det får bli en annan dag för idag orkar jag fanimej inte!
Novah var iaf jättego i förmiddags när lillebror var tjurig och hängde på axeln, då kom hon och strök honom på kinden och sa "hon ä jättefin!" Novah har lite svårt för det där att lillebror inte är en flicka och en hon som Novah tycker att han är. Försöker förklara att nej, lillebror är en pojke och man säger han. Men det vill sig inte riktigt :-) Men hon är go ändå min lilla skrutta! Den lilla skruttgubben har förövrigt hittat sin favvoplats att ligga på (utöver i famnen alltså) och det är i storasysters sackosäck!
Var förövrigt och hämtade "ny" tvbänk, bokhyllor och vägghyllor igår så nu är projektorn uppsatt igen också och duken mot väggen denna gång! Även vardagsrummet i sig är ommöblerat till en stor förbättring mot tidigare. Kollade på "Män som hatar kvinnor" igår och den var faktiskt himla bra och spännande för att vara en svensk film! Så nästa gång det är filmtajm blir det att titta på uppföljaren "Flickan som lekte med elden". Hoppas det blir snart att se den för jag är himla nyfiken på den med! Hade det inte varit för att Martin skulle jobba idag hade vi nog tittat på den redan igår haha.
Bjuder på två bilder, en på Hugo när han låg på golvet framför brasan och gosade och så en på Novah & Hugo.
Behöver jag ens säga att jag inte direkt ser fram emot helgen? Hela dagen idag har gått åt till att försöka göra barn glada och nöjda och byta blöjor och ge mat till bägge tvåen. Därmellan försöka elda lite och hänga en maskin tvätt och kanske gå på toaletten. Den minsta chefen i huset har ju gallskrikit direkt man lagt ner honom, och försöka göra sig nå ätbart och få i sig när man blir hyperstressad av skrikande barn går bara inte. Först kl 15 fick jag hand och tid över till att göra mig själv lite bättre frukost än en liten yoghurt. Eller ja, jag hade påbörjat det projektet tidigare, men så vart det att tjafsa med Novah som blivit grinig direkt lillebror somnade. Försökte få i henne nå mer än yoghurt men så var smörgåsarna först för kalla och sen för varma och sen dög inget alls. När jag väl hade gett upp att få i henne något ätbart så ringde mor så satt och surrade med henne i drygt en timme nästan, vilket var välbehövligt.
Sen fick jag i mig min frukost, och då var ju som sagt klockan efter 15, teet fisljummet och rostade smörgåsarna kalla. Men bättre än ingenting åtminstone. Så nu är man sådär lagomt pigg och har en massa göra som är ogjort som att tömma diskmaskinen och fylla upp den igen, komma på någon middag, städa och fylla tvättmaskinen. Städa är väl inte sådär dö-viktigt, men det känns som att det skulle behövas, fast det får bli en annan dag för idag orkar jag fanimej inte!
Novah var iaf jättego i förmiddags när lillebror var tjurig och hängde på axeln, då kom hon och strök honom på kinden och sa "hon ä jättefin!" Novah har lite svårt för det där att lillebror inte är en flicka och en hon som Novah tycker att han är. Försöker förklara att nej, lillebror är en pojke och man säger han. Men det vill sig inte riktigt :-) Men hon är go ändå min lilla skrutta! Den lilla skruttgubben har förövrigt hittat sin favvoplats att ligga på (utöver i famnen alltså) och det är i storasysters sackosäck!
Var förövrigt och hämtade "ny" tvbänk, bokhyllor och vägghyllor igår så nu är projektorn uppsatt igen också och duken mot väggen denna gång! Även vardagsrummet i sig är ommöblerat till en stor förbättring mot tidigare. Kollade på "Män som hatar kvinnor" igår och den var faktiskt himla bra och spännande för att vara en svensk film! Så nästa gång det är filmtajm blir det att titta på uppföljaren "Flickan som lekte med elden". Hoppas det blir snart att se den för jag är himla nyfiken på den med! Hade det inte varit för att Martin skulle jobba idag hade vi nog tittat på den redan igår haha.
Bjuder på två bilder, en på Hugo när han låg på golvet framför brasan och gosade och så en på Novah & Hugo.
Horoskop
Satt och kollade horoskop hos Babycenter, både hur jag och Martin är som föräldrar enligt stjärntecknena och hur våra två gemensamma barn är.
Först ut jag och Martin som föräldrar:
Tillsammans bildar ni ett dynamiskt och energiskt föräldrateam, men det kan bli en utmaning att tillse att familjen får den stabilitet och regelbundenhet som behöves, eftersom detta inte är egenskaper som ligger för någon av er. Er hängivenhet och kärlek står utom all tvekan och ni besitter båda barnasinne som era barn kommer att uppskatta. Men t ex regelbundna tider för mat- och sovdags kanske kan bli lite svårt att hålla.
Vädursföräldern är mer kraftfull och dynamisk - den naturliga ledaren i familenj. Tvillingföräldern är lekfull och kommunikativ, med massor av nyfikenhet och kunskapstörst som ditt barn kommer att smittas av. Ni behöver båda en hel del frihet, så försök ge varandra utrymme för individuella intressen. På så sätt kommer ni båda att bättre orka med att möta era barns och varandras behov.
Novah:
Din lilla fisk kommer att ha en fantastisk, rik fantasi som berikar hans eller hennes liv mycket.
Du kommer förmodligen att se ditt barn stirra i tomma intet ofta. Det är så mycket som rör sig därinne – ett helt hav av känslor och intryck. Dessutom har fisken sitt eget perspektiv på världen att begrunda.
Fiskbarn är mycket ömsinta och vänliga och behöver mycket kärlek. Din lilla fisk kanske vill bli buren mycket som spädbarn och kommer att fortsätta att behöva mycket ömhet, uppmuntran, kramar och pussar när de blir större.
Fiskbarn är ofta mer instinktiva än logiska och mer intresserade av dröm och fantasi är “verkliga livet”. Ditt barn kommer att behöva din hjälp att hålla fötterna på marken – han eller hon kommer att ha storslagna idéer om vad livet kan och borde vara och sådana visioner möter inte alltid verkligheten.
Du kan förvänta dig att din lilla fisk kommer hem med behövande varelser. Fiskens hjärta har en enorm kapacitet att älska och hjälpa – ibland alltför stor. Din lilla fisk behöver också skydda sig mot de som utnyttjar generositet och tillit – och där kan du hjälpa till.
Hugo:
Din lilla vattuman dansar till sin egen musik. Detta är en egensinnig varelse som ofta kommer att förvåna dig med sin kreativitet och originalitet.
Vattumannen är social och får lätt vänner. Han eller hon uppskattar lekkamrater som har annorlunda bakgrund och kultur.
Vattumän dras till variation och nya upplevelser. Din lilla vattuman kanske har smak för mat som barn annars inte ofta tycker om, som starka kryddor eller lagrad ost. Eller kan sitta på sitt rum i timmar och uppfinna något tekniskt, finurligt och fantastiskt!
Frihet och individualitet står högst upp på listan över ditt barns prioriteter, så ge honom eller henne utrymme. Vattumansbarn som inte får uttrycka sig fritt kan bli rebelliska, obstinata eller deprimerade i tysthet.
Låt ditt barn klä sig själv så snart det är möjligt och se till att det finns gott om böcker, konstmaterial och annat som stimulerar kreativiteten.
Vattumän är ofta intelligenta. De tänker naturligt framåt och har en god förståelse av världen, så din lilla vattuman kanske växer upp till en utmärkt problemlösare.
Ditt barns intressen och livsval kan komma som något av en överraskning, men om du är öppen inför hur han eller hon tänker, kommer du att se det geniala i sammanhanget. Vattumansbarn behöver bara tid att hitta det bästa sättet att ge sin begåvning uttryck. genius in his own right.
Novah och Hugo som syskon:
Dessa barn har tydliga olikheter, men tillräckligt många likheter för att komma överens. Vattumannen vill göra världen till en bättre plats. Fisken är också humanitärt lagd, men på ett mer medkännande och känslosamt sätt. Dessutom sträcker sig fiskens världskärlek även till andra varelser, inte bara människor. Det varmhjärtade fiskbarnet kan komma hem med bortsprungna hundvalpar och övergivna kattungar, medan vattumannen är mer benägen att ta med sig en grupp vänner med ovanliga åsikter om konst, politik och livet i allmänhet. Oavsett ålder kommer vattumannen att vara den naturliga ledaren av dessa två, men vill kanske inte alltid ha med sig sitt dagdrömmande syskon på alla äventyr. Vattumannens distanserade sätt kan såra den känsliga fisken ibland, men samtidigt är fisken förstående och insiktsfull nog att se att vattumannen är hängiven sin familj på sitt eget sätt.
Först ut jag och Martin som föräldrar:
Ett hipp-som-happ föräldrapar
Tillsammans bildar ni ett dynamiskt och energiskt föräldrateam, men det kan bli en utmaning att tillse att familjen får den stabilitet och regelbundenhet som behöves, eftersom detta inte är egenskaper som ligger för någon av er. Er hängivenhet och kärlek står utom all tvekan och ni besitter båda barnasinne som era barn kommer att uppskatta. Men t ex regelbundna tider för mat- och sovdags kanske kan bli lite svårt att hålla.
Vädursföräldern är mer kraftfull och dynamisk - den naturliga ledaren i familenj. Tvillingföräldern är lekfull och kommunikativ, med massor av nyfikenhet och kunskapstörst som ditt barn kommer att smittas av. Ni behöver båda en hel del frihet, så försök ge varandra utrymme för individuella intressen. På så sätt kommer ni båda att bättre orka med att möta era barns och varandras behov.
Novah:
Drömmaren
Din lilla fisk kommer att ha en fantastisk, rik fantasi som berikar hans eller hennes liv mycket.
Du kommer förmodligen att se ditt barn stirra i tomma intet ofta. Det är så mycket som rör sig därinne – ett helt hav av känslor och intryck. Dessutom har fisken sitt eget perspektiv på världen att begrunda.
Fiskbarn är mycket ömsinta och vänliga och behöver mycket kärlek. Din lilla fisk kanske vill bli buren mycket som spädbarn och kommer att fortsätta att behöva mycket ömhet, uppmuntran, kramar och pussar när de blir större.
Fiskbarn är ofta mer instinktiva än logiska och mer intresserade av dröm och fantasi är “verkliga livet”. Ditt barn kommer att behöva din hjälp att hålla fötterna på marken – han eller hon kommer att ha storslagna idéer om vad livet kan och borde vara och sådana visioner möter inte alltid verkligheten.
Du kan förvänta dig att din lilla fisk kommer hem med behövande varelser. Fiskens hjärta har en enorm kapacitet att älska och hjälpa – ibland alltför stor. Din lilla fisk behöver också skydda sig mot de som utnyttjar generositet och tillit – och där kan du hjälpa till.
Hugo:
Ett annorlunda synsätt
Din lilla vattuman dansar till sin egen musik. Detta är en egensinnig varelse som ofta kommer att förvåna dig med sin kreativitet och originalitet.
Vattumannen är social och får lätt vänner. Han eller hon uppskattar lekkamrater som har annorlunda bakgrund och kultur.
Vattumän dras till variation och nya upplevelser. Din lilla vattuman kanske har smak för mat som barn annars inte ofta tycker om, som starka kryddor eller lagrad ost. Eller kan sitta på sitt rum i timmar och uppfinna något tekniskt, finurligt och fantastiskt!
Frihet och individualitet står högst upp på listan över ditt barns prioriteter, så ge honom eller henne utrymme. Vattumansbarn som inte får uttrycka sig fritt kan bli rebelliska, obstinata eller deprimerade i tysthet.
Låt ditt barn klä sig själv så snart det är möjligt och se till att det finns gott om böcker, konstmaterial och annat som stimulerar kreativiteten.
Vattumän är ofta intelligenta. De tänker naturligt framåt och har en god förståelse av världen, så din lilla vattuman kanske växer upp till en utmärkt problemlösare.
Ditt barns intressen och livsval kan komma som något av en överraskning, men om du är öppen inför hur han eller hon tänker, kommer du att se det geniala i sammanhanget. Vattumansbarn behöver bara tid att hitta det bästa sättet att ge sin begåvning uttryck. genius in his own right.
Novah och Hugo som syskon:
Framåt/uppåt
Dessa barn har tydliga olikheter, men tillräckligt många likheter för att komma överens. Vattumannen vill göra världen till en bättre plats. Fisken är också humanitärt lagd, men på ett mer medkännande och känslosamt sätt. Dessutom sträcker sig fiskens världskärlek även till andra varelser, inte bara människor. Det varmhjärtade fiskbarnet kan komma hem med bortsprungna hundvalpar och övergivna kattungar, medan vattumannen är mer benägen att ta med sig en grupp vänner med ovanliga åsikter om konst, politik och livet i allmänhet. Oavsett ålder kommer vattumannen att vara den naturliga ledaren av dessa två, men vill kanske inte alltid ha med sig sitt dagdrömmande syskon på alla äventyr. Vattumannens distanserade sätt kan såra den känsliga fisken ibland, men samtidigt är fisken förstående och insiktsfull nog att se att vattumannen är hängiven sin familj på sitt eget sätt.
Hembesök och promenad
Idag hade vi hembesök från BVC. Det pratades lite och togs en vikt på Hugo. 375gram har han gått upp på en vecka! Det är ju sanslöst! Och jag som oroade mig för att han inte får i sig ordentligt, nästan skrattretande ju ;-) Nu kan jag ju slappna av på den biten åtminstone vilket känns himla bra! Novah tyckte jag pratade för mycket med BVC-"tanten" och sa åt mig å vara tyst och försökte hålla igen munnen på mig haha! Sa åt henne att ville hon inte ha mamma pratandes mitt i örat på sig så fick hon gå och sätta sig hos pappa. Gissa vem som pep iväg till pappa illa kvickt? *asg* Gissade du Novah så gissade du väldigt rätt!
Vi lyckades även ta oss ut på en liten promenad hela familjen också :-) Hugo i vagnen och Novah på kälken. Riktigt skönt att komma ut en stund även om det inte blev så jättelänge :-) Men många bilder hanns å ta under den korta tiden ute, 142st om jag inte minns fel!
Matfunderingar
Har funderat senaste dagarna på om han verkligen får i sig tillräckligt med mat eftersom när jag pumpar efter att han har ätit så fyller jag en flaska på 130ml sammanlagt på bägge brösten och vart lite orolig att han inte får i sig tillräckligt eftersom han verkar mätt och nöjd på bara ett halvt bröst och bara några minuters amning. Så googlade runt lite och fick fram att en vecka gammal bebis äter ca 70ml var 3-4 timme! Flaskan på 130ml fyller jag på drygt 5 minuter och då finns det fortfarande kvar i brösten så är ju inte tvärtomt. Så verkar ju ha redigt bra flöde. Tror inte jag behöver oroa mig om hans ätning särskilt mycket ändå då haha.
Bilder
Här kommer lite bilder från den gågna veckan. Tänk att redan en vecka har gått sen förlossningen startade. Om 40 minuter är det prick en vecka sedan vattnet gick. Tiden går fort när man har roligt brukar det ju heta!
Livet som tvåbarnsmor
Det går faktiskt riktigt bra att leva som tvåbarnsmor, även om jag är ganska trött och slut av mig och fortfarande öm i underlivet. Jag har väl inte riktigt hunnit i fatt hans rutiner riktigt och producerar på tok för mycket mat för att han ska orka äta upp trots hans väldiga aptit som definitivt inte går att klagas på! Han äter så han nästan kiknar och ger sig inte förens överskottet kommer upp och vill fortsätta trots det. Sover jättebra under dagarna och han har ju faktiskt rutin på sömnen. Sover i vaggan på dagarna och på natten antingen på mig eller bredvid mig. Storasyster är väl inte alldeles för imponerad av lillebror ännu, men accepterar att han är här och idag kläckte ur sig att han var söt till ochmed! Hon tycker väl det är lite tråkigt när mamma och pappa inte kan hjälpa henne på en gång när hon behöver det ibland, men hon accepterar det riktigt bra :-) Känner mig så ofantligt lycklig! Vad mer kan man begära än att ha fått två välskapta underbart fantastiska barn och en helt makalöst underbar pappa till dessa?
Förlossningsberättelse
Snart har en hel vecka gått sedan förlossningen startade och Hugo är redan 5 dagar gammal, så nu är det dags att skriva ner hur det hela gick till också! Är du väldigt kräsmagad så bör du nog sluta läsa, för denna berättelse är totalt ocensurerad och väldigt ärlig. Har skrivit ner allt som jag minns det och upplevde det.
Det började med att vi var till barnmorskan på torsdagseftermiddagen. Alla värden såg tipptopp ut och hon kontrollerade även livmoderhalsen den här gången. 75% utplånad och öppen 1.5cm och väldigt mogen. Huvudet låg tätt mot hinnan och inget vatten mellan, så om det skulle starta med vattenavgång så skulle det varit hinnor högre upp som brustit. Men jag hade inga större förhoppningar om att det skulle starta med vattenavgång. Barnmorskan drog och tänjde livmoderhalsen lite för att hjälpa till lite.
Både hon och jag tippade på förlossningsstart på lördagen i och med fullmånen. Hade bara lite smått mensvärkskänsla efter att barnmorskan varit och retat livmoderhalsen, precis som barnmorskan sagt att man kunde ha. Men det var inte alls lika mycket som jag hade hoppats på så jag hade inga större förhoppningar om att den sk. hinnsvepningen skulle haft någon direkt verkan, utan siktade in mig på igångsättningssamtal veckan efter.
Satt uppe en stund på kvällen, men som vanligt blev jag trött kring när nyheterna på 4an börjar, så gick och la mig och somnade inom kort. Kring 23.30 vaknar jag av att Martin kommer och lägger sig också, som vanligt så får jag ju såklart svårt att somna om efter att ha blivit väckt. Men försöker iaf att somna om. Precis när jag är på väg att somna in igen och lagt mig på rygg så känner jag hur det rinner till lite mellan benen, klockan är då 23.40. Första tanken är "var det vattnet eller pinkade jag ofrivilligt?". Reser mig fort och går in på toaletten och då rinner det mer så inser att det är vattnet som faktiskt gått! Tvekan blev än mindre när jag går tillbaks in i sovrummet för att väcka Martin och jag ser småpölarna på golvet. Letar reda på en handduk att stoppa i trosorna och väcker Martin och säger att vattnet gått! Vid det här laget har jag börjat bli ganska pirrig! Nu är det ju faktiskt på gång! Våran bebis kommer snart att komma! Blir alldeles sådär jätteskakis-pirrig i magen.
Yrar runt i huset lite smått förvirrad och kommer sen fram till att jag måste ju ringa till min mor om hon ska hinna upp eftersom man vet ju aldrig hur snabbt det kommer att gå! Sitter och pratar med henne någon minut och känner att jag börjar få värkar lite smått. Inte så jättefarliga utan går att andas med lätthet igenom. Martin säger sedan åt mig att ringa till förlossningen och prata med dom och förbereda dom på att vi kommer att komma inom ett tag. Även hon tyckte det lät som att det var vattnet som hade gått. Dom tyckte att om inte jag hade fått ett etablerat värkarbete innan morgonen så skulle vi fara in för igångsättning. Tanken slår mig åter igen att "shit det är verkligen nära nu!".
Eftersom det dröjer minst 8 timmar innan mor är här så ringer jag Maria som tänkt ställa upp på att ta Novah. Men så klart så är Murphy med oss... Deras bil står på verkstaden och dom kan plocka ut den igen tidigast kl9 på morgonen! Fan också!
Börjar få mer värkar nu, dock inte så superkraftiga men tillräckliga för att jag måste fokusera på att andas genom dom. Ringer mor igen och berättar läget om barnvakt och försöker febrilt tänka igenom vilka som skulle kunna ställa upp. Ringer till grannen som jag vet har erbjudit sig men så är ju Murphy med oss än en gång och hon kan inte heller ta Novah eftersom dom ska på sjukhuset med ett av barnen under dagen! Rackarns! Jaha, vad gör vi nu?! Då föreslår hon att hon kan ringa sin dotter och fråga om hon kan ta Novah. Grannen ringer upp igen inom kort och jag får numret till hennes dotter. Ringer henne och hon kan ta Novah! Yes! Då är det problemet löst! Aj, rackarns nu börjar värkarna kännas på! Säger åt henne att vi ringer strax innan vi far, men räknar inte på att det blir än på några timmar eftersom jag tänkt försöka vara tapper kvinna och stanna hemma så länge som möjligt, eftersom jag hört att det är så man ska göra.
Väcker Martin och säger åt honom att packa iordning Novahs väska så att den är färdig med blöjor och kläder och sånt. Sätter mig och klockar värkarna vilka kommer med 4minuters mellanrum och håller i sig drygt 1minut åt gången. Börjar nu inse att jag kommer inte klara av att vara hemma så jättelänge till och det tar ju ändå ca 1timme att ta sig in till förlossningen. Så Martin börjar väcka upp Novah och göra henne färdig för att fara. Barnvakten är ju som tur var på vägen och behöver bara göra en jättekort avstickare.
Medans jag sitter inne på toaletten kommer Novah och så får jag en värk, ser på henne att hon blir lite orolig över att mamma har ont. Vet ju att hon inte tycker om att mamma har ont. Så försöker förklara för henne att det inte är någon fara, att hon inte ska vara rädd för att mamma har ont, utan det är för att bebisen i mammas mage vill komma ut nu. Håller på och försöker göra mig färdig för att fara också. Martin har vid det här laget burit ut väskorna till bilen och startat den så att den ska bli varm (vilket den inte var tidigare under dagen för att fläkten hade lagt av! Minns att jag var jätteorolig över att det skulle sätta igång och att bilen inte kunde bli varm! Tänk så hemskt att behöva åka i iskall bil i en timma med värkar! Och sen hem med bebisen! Huvva! Men turligt nog hade Martin lyckats fixa den på kvällen). Så är ensam inne med Novah och jag minns inte riktigt vad jag skulle göra om jag bara vankade runt eller skulle hjälpa henne på med ytterkläderna eller nått, men fick åtminstone en rejäl värk så jag var tvungen att ställa mig på alla fyra på golvet och fokusera på att andas. Mitt under värken känner jag en varm hand som smeker på min kind och hör Novah säga "mamma ingen fara, mamma inte rädd, bra nu mamma". Då vart jag sådär jättevarm i hjärtat och rörd till tårar.
Sen for vi iväg och lämnade Novah hos barnvakten och for in till förlossningen. Kl. 03.10 vart vi inskrivna där. Fick gå in i ett förberedelserum där hon kollade hur öppen jag var och fick ligga med CTG en stund. Var öppen 3cm bara! Tror värkarna var relativt regelbundna, såg inte skärmen med kurvan. Men vet att dom gjorde hyffsat ont. Fick förfrågan om jag ville prova att duscha men det ville jag inte just då. Utan ville prova så långt som möjligt utan något. Vart visade in på förlossningsrum och vi fick vara där själva en stund. Värkarna fortsatte komma med ca 4min mellanrum. Martin hjälpte mig och masserade mig i svanken när värkarna kom medans jag stod lutad mot sängen och vaggade fram och tillbaks och försökte fokusera på att andas. Efter en stund bad jag honom att hämta en varm vetekudde att lägga på ryggen, vilken funkade en liten stund. Barnmorskan kom in efter en stund och jag fick byta om till deras skjorta och la mig i sängen för en till koll av livmoderhalsen. Hade bara öppnats 1cm till. Iof så sa dom att det var normalt att öppnas 1cm i timmen första 5centimetrarna. Så var öppen 4cm då. Värkarna hade börjat bli riktigt jobbiga så fick prova andas lustgas vilken jag bara tyckte var jätteläskig eftersom jag blev snurrig i kolan av den. Det finns ju som en anledning till att jag inte dricker särskilt mycket alkohol i vanliga fall, och det är just det att det snurrar så läskigt i skallen! Så efter några försök med den så ger jag upp den och säger att jag vill prova med dusch istället. Så blir invisade till förberedelserummet igen där dusch finns, bad var inte ens att tänka på eftersom vattnet gått. Martin fixar ordning duschen till bra tempratur och jag ställer mig där. Gud så skönt det var! När värkarna kom så satte jag upp duschen i hållaren och ställde mig frammåtlutad så att hetvattnet strålade rätt ner på svanken där det gjorde ont. Det lindrade ganska bra i ca en timme, sen gav jag upp, då blev det alldeles för jobbigt.
Ligger med ctg och bara väntar. Varit på förlossningen 20 minuter.
Hade vid det här laget insett att jag skulle inte orka med att köra en helt "ren" förlossning utan jag ville ha epidural trots att jag inte ville ifrån början och varit väldigt negativt inställd till den. Ville ju som vara duktig kvinna och köra på bara lustgas! Men med min låga smärttröskel så nej... Det skulle bara inte gå hade jag insett själv. Så när jag känner att jag duschat färdigt så ringer jag på klockan och får komma in till förlossningsrummet igen (vilket förövrig var rummet brevid som vi vart inlagda i när vi fick Novah!). Hade då stått i duschen i ungefär en timma, men det kändes som jag stått där max en kvart. Klockan var halv 7 när vi kom in på rummet igen. Blir kollad igen efter en liten stund och har då öppnat mig till 5cm! Frågar när epiduralen kan sättas och dom ringer efter narkosläkarn som sätter den. Jag väntade och väntade, men han kom ju aldrig! Höll på att bli galen där inne i rummet! Provade ge lustgasen en chans till, så låg och sög på den genom värkarna och kom som i en total dimma. Tiden bara flöt ihop och jag tyckte inte något hände och att tiden stod stilla. Fick något tokfnatt och började gråta jättemycket, varför vet jag inte. Någon gång här tror jag så sattes en elektrod på bebisens huvud för det var så svårt att registrera bra med CTGn. Fick prova olika ställningar att ligga för att bebisens hjärtslag sjönk vid värkarna.
Först kring 9 kom narkosläkarn och påbörjade att sätta epiduralen. Satt och sög lustgas genom värkarna medans Martin höll mig i handen och barnmorskestudenten höll kall handduk i pannan på mig. Fick återigen nån form av snedtändning av lustgasen och började tokgråta, gick verkligen inte att sluta. Var trött och matt och orkeslös så orkade knappt fokusera på att andas genom värkarna längre. Men på något vänster så tog jag mig ju ändå igenom dom. Martin gjorde vad han kunde för att få mig att slappna av och trösta mig, vilket jag kan tänka mig inte var allt för lätt när jag var hög på lustgas också. Själva epiduralen kändes inte så farlig när den sattes. Och när den hade börjat verka så kändes det så fantastiskt underbart! Det var precis som om jag vaknade upp ifrån att ha varit i dvala en längre tid. Jag mindes ju allt som hade hänt, men jag kände att jag inte hade varit närvarande där.
Fick lägga mig i sängen igen med CTG för att hålla koll på värkarna. Martin satte sig i stolen brevid och lyckades somna av en stund (sen om sömnen var särskilt god är en annan femma). Jag lyckades också slumra till några få minuter, vilket var väldigt behövligt kan jag säga! Tiden går och barnmorskan kommer in sen och kollar till mig, står då upp och vaggar lite genom värkarna som jag känner att dom kommer men inte gör ont. Dock får jag veta att värkarna avtagit så dom sätter in oxytocindropp för att sätta igång dom igen. Börjar på 15ml/h. Dom ville få upp värkarna till 4st på 10minuter. Dom kommer med varannan minuts mellanrum men inte särskilt starka. Dom ökar på droppet till 30ml/h, och det händer inte så jättemycket mer. Tiden går och dom höjer sedan till 60ml/h. Nu börjar värkarna kännas på igen att dom blir lite kraftigare. Inser även då att epiduralen inte tagit till 100% utan jag är värklös på vänster sida men känner av värkarna på högra sidan! Får andas igenom det för det börjar kännas på ordentligt på högersidan. Efter ett tag så höjer dom upp oxytocinet till 90ml/h och nu börjar det göra ont! Lägger mig i sängen igen och suger i mig massa lustgas. Dom kommer och känner på livmoderhalsen och jag är öppen 9cm! Bara 1cm kvar. Jag ligger i sängen och svär över att det går så sakta! Vill bara få allt överstökat! Jag är trött, har ont, är matt och känner att jag snart inte orkar mer och vill ge upp hela företaget. Börjar känna att värkarna ändrar karaktär och att kroppen smått börjar vilja ta i ordentligt i värkarna. Dock får jag inte hjälpa kroppen ännu för barnmorskorna, utan jag måste öppna mig sista centimetern också! Ligger där i sängen och tycker allt är pest och pina och tycker att Martin kan ta över nu istället, vilket han inte alls vill eller går med på och han gör vad han kan för att stötta mig igenom värkarna och uppmuntrar mig (vilket jag just då inte tog till mig särskilt mycket av). Och fy helvete så det gör ont i höger höft när värkarna kommer! Bara den smärtan var något jag inte ville vara med på!
Kl. 13.50 inser barnmorskorna att jag faktiskt börjar få krystvärkar. Någon gång innan här hade det kommit in en ny barnmorska med en studerande även hon, så hade två barnmorskor och två studerande med mig inne på förlossningssalen, och så Martin såklart! Den "nya" studerande gjorde sin första dag på förlossningen och hade aldrig varit med på en förlossning förut. Det var mitt i ett skiftbyte också, men min barnmorska och hennes studerande ville vara med när bebisen kom så dom var kvar också. Ja, tillbaks till krystvärkarna då. Barnmorskan hade ju som sagt insett nu att det började bli jobbigt för mig att hålla mot värkarna, så hon gick in och hjälpte till att tänja livmoderhalsen och hålla undan kanten så att huvudet kunde passera ut i förlossningskanalen. Jag förstår inte dom som säger att det är en befriande känsla att få börja krysta! Jag tyckte detta skede var bland det tuffaste av hela förlossningen. Trött och matt och epidural som tagit snett och dessutom ischiasbesvär som kom tillbaka på samma sida som epiduralen inte tagit på! Hur jag än låg eller stod så gjorde det fruktansvärt ont i höger höft. Provade även att stå på knä. Men det var bara ännu värre. Fick nu åtminstone börja krysta. När jag krystade höll barnmorskan undan sista kanten av livmoderhalsen. Jag krystade och skrek om vartannat. Var som att kroppen ville skrika för att få mer kraft i krystningen.
Minns att jag tyckte synd om dom andra som låg på förlossningen och hörde mig skrika. Vart ännu tröttare av krystvärkarna och ont gjorde dom! Himlarns elaka tyckte jag barnmorskorna var som uppmanade mig att krysta när värkarna kom! Det gjorde ju ont! Så genom några av krystvärkarna totalvägrade jag att krysta och la mig och vilade bort dom. Jag vet inte hur jag lyckades slappna av så pass, men Martin sa åtminstone i efterhand att jag lyckades somna, vilket inte var långt ifrån även om det inte var så illa riktigt. Jag lyckades bara slappna av något brutalt mycket så att jag faktiskt kunde stå mot krystvärkarna. Om jag ändå kunde ha slappnat av lika bra genom dom vanliga värkarna tidigare!
Efter ett gäng krystvärkar känner jag hur det bränner något djävulusiskt i underlivet och jag säger åt barnmorskorna att hjälpa mig för att det gör så sjukt ont! Jag vill verkligen inte krysta för det känns som att jag ska gå sönder och samman totalt! Barnmorskorna är här så snälla så att dom sprayar bedövning på underlivet för att lindra lite. Åh så skönt det svalkade när dom sprayade! Frågade flertalet gånger om det var långt kvar och hela tiden fick jag höra att det var inte långt kvar bara jag krystade. Någonstans här flög fan i mig totalt och jag kände att nu jävlar ska ungen ut och jag börjar krysta ordentligt och tar i allt vad jag kan i krystvärkarna. Tror det är ett under att Martin har några händer kvar då jag höll i båda hans händer och benen spjärnade jag mot två barnmorskor som höll mot dom.
Kände tillslut att huvudet var på väg ut, fick förfrågan om jag ville känna på huvudet, vilket jag inte tvekade en sekund på! Åh det kändes så häftigt att känna huvudet där! Var alldeles halt och varmt och kändes att bebisen hade lite hår. Lyckades även känna ett öra. Nu kände jag verkligen att NU vill jag få träfffa denna bebis och se vad det är för filur och att NU är det verkligen nära! Barnmorskan frågar i värkpausen om jag vill ta mot bebisen själv. Tvekar inte en sekund på den frågan, fast frågar Martin först om han vill ta mot bebisen, vilket han inte ville eller om han helt enkelt överlät det till mig. Nu började jag känna mig ganska pigg igen och väldigt motiverad trots att det brände, spände och sved! Inväntade nästa krystvärk och jag kände att den kom, och gjorde ont, hjälpte kroppen att krysta och tjoff var bebisen ute och det kändes knappt när kroppen halkade ut! Jag fångade upp bebisen när den for ut och drog upp den på mitt bröst. Bebisen hade börjat skrika redan innan jag lyckats få upp den på bröstet.
All smärta var som bortblåst när den kom upp och jag fick se vårat underverk! Så fruktansvärt vacker! Jag fick en filt över den väldigt fort, och jag känner hur lyckotårarna börjar komma. Nyfikenheten tar över om vad det blev för något, så jag lyfter på filten och ser att vi fått en SON! Jag tittar på Martin genom tårdimman och säger att vi fått en son. Säger åt barnmorskorna att låta navelsträngen pulsera färdigt innan dom klampar så att Martin får klippa. Påpekar detta flera gånger och när dom klampar försäkrar dom mig om att den var vit och slapp, så då var jag nöjd och Martin fick klippa navelsträngen på våran SON!
Klockan var 14.30 när han kom ut.
Känner hur dom tar tag i navelsträngen som fortfarande hänger ut och hur dom drar i den lite lätt för att hjälpa moderkakan att lossna, dom trycker även lite på magen. Får en liten lätt krystvärk och moderkakan halkar ut, hel och med hinnorna med sig. Ber om att få se på den och jag ser verkligen varför den kallas livets träd.
Efter ca 10 minuter allt som allt så säger dom att min mor är här! Säger åt dom att dom kan släppa in henne om dom vill. Så mor kommer in och får se sitt nya barnbarn alldeles jättefärsk och inte ens avtvättad ännu! Tror det var ganska stort för henne att få se honom så färsk också. Nu var det dags för kontroll av underlivet, se om jag spruckigt något och sånt. Hade inte spruckigt något alls, men hade fått ett litet skavsår som dom satte ett stygn på.
Nu låg vi bara och mös där i sängen och pustade ut efter förlossningen. Tror vi låg och mös i nästan 1 ½ timme allt som allt innan det var dags för vägning och mätning. Strax innan dess hade vi fått in fikabrickan, åh gud så gott det var! Hade inte insett förens då hur hungrig och törstig jag var! Martin tog våran son, som nu fått namnet Hugo, och var med när det vägdes och mättes och tog på honom kläder. 3845g tung och 51cm lång var han, med ett huvudomfång på 36.5cm, inte undra på om det gjorde ont att få ut huvudet då! Försökte ta mig in i duschen för att duscha av mig och försöka pinka lite vilket barnmorskorna tvingade mig till att försöka med (iaf pinkandet!).
Stod i duschen några få minuter innan jag känner att nej, det här går inte, snurrar i huvudet och gör så grymt ont i högerhöften så kunde inte stå upp, och inte kunde jag sätta mig på pallen heller för det gjorde för ont i underlivet. Så jag drar i snöret som går till larmklockan och sätter mig ner på knä i duschen. Barnmorskan kommer och jag säger som det är att jag tar mig ingenstans och jag kan inte pinka heller för det gör för ont och tar stopp. Hon går och hämtar fler barnmorskor och hämtar min säng, dom är två stycken som hjälper mig upp från golvet och hjälper mig att ta mig till sängen som står utanför duschen och skjutsar sedan tillbaks mig till rummet där dom hjälper mig på med klänningen jag hade med mig och provar lägga en isbinda och bedövningssalva, men gör fortfarande sjukt ont i underlivet och speciellt högersidan, så dom väljer att sätta kateter så att jag får vila mig utan att tänka på pinkeriet.
Strax därefter kommer min mor igen som farit iväg och hämtat Novah. Åh, äntligen fick jag träffa Novah igen! Kändes som en evighet sen! Men inte var hon särskilt imponerad av lillebror inte och låtsades inte om honom typ. Sen var det dags att fara upp till BB. Jag och Hugo fick åka i sängen eftersom jag inte klarade av att gå. Det var inte förens på kvällen jag lyckades ta mig ur sängen och byta bindan. Hugo sov brevid mig på natten och stundom även på mig. Så himla mysigt! Äntligen fick jag snusa bebis!
På morgonen efter drogs katetern och jag kunde pinka utan att det gjorde ont flertalet gånger. Duschade äntligen också! Oj sicken härlig dusch det var! Så fruktansvärt härlig! På lördagseftermiddagen for vi hem.
Det började med att vi var till barnmorskan på torsdagseftermiddagen. Alla värden såg tipptopp ut och hon kontrollerade även livmoderhalsen den här gången. 75% utplånad och öppen 1.5cm och väldigt mogen. Huvudet låg tätt mot hinnan och inget vatten mellan, så om det skulle starta med vattenavgång så skulle det varit hinnor högre upp som brustit. Men jag hade inga större förhoppningar om att det skulle starta med vattenavgång. Barnmorskan drog och tänjde livmoderhalsen lite för att hjälpa till lite.
Både hon och jag tippade på förlossningsstart på lördagen i och med fullmånen. Hade bara lite smått mensvärkskänsla efter att barnmorskan varit och retat livmoderhalsen, precis som barnmorskan sagt att man kunde ha. Men det var inte alls lika mycket som jag hade hoppats på så jag hade inga större förhoppningar om att den sk. hinnsvepningen skulle haft någon direkt verkan, utan siktade in mig på igångsättningssamtal veckan efter.
Satt uppe en stund på kvällen, men som vanligt blev jag trött kring när nyheterna på 4an börjar, så gick och la mig och somnade inom kort. Kring 23.30 vaknar jag av att Martin kommer och lägger sig också, som vanligt så får jag ju såklart svårt att somna om efter att ha blivit väckt. Men försöker iaf att somna om. Precis när jag är på väg att somna in igen och lagt mig på rygg så känner jag hur det rinner till lite mellan benen, klockan är då 23.40. Första tanken är "var det vattnet eller pinkade jag ofrivilligt?". Reser mig fort och går in på toaletten och då rinner det mer så inser att det är vattnet som faktiskt gått! Tvekan blev än mindre när jag går tillbaks in i sovrummet för att väcka Martin och jag ser småpölarna på golvet. Letar reda på en handduk att stoppa i trosorna och väcker Martin och säger att vattnet gått! Vid det här laget har jag börjat bli ganska pirrig! Nu är det ju faktiskt på gång! Våran bebis kommer snart att komma! Blir alldeles sådär jätteskakis-pirrig i magen.
Yrar runt i huset lite smått förvirrad och kommer sen fram till att jag måste ju ringa till min mor om hon ska hinna upp eftersom man vet ju aldrig hur snabbt det kommer att gå! Sitter och pratar med henne någon minut och känner att jag börjar få värkar lite smått. Inte så jättefarliga utan går att andas med lätthet igenom. Martin säger sedan åt mig att ringa till förlossningen och prata med dom och förbereda dom på att vi kommer att komma inom ett tag. Även hon tyckte det lät som att det var vattnet som hade gått. Dom tyckte att om inte jag hade fått ett etablerat värkarbete innan morgonen så skulle vi fara in för igångsättning. Tanken slår mig åter igen att "shit det är verkligen nära nu!".
Eftersom det dröjer minst 8 timmar innan mor är här så ringer jag Maria som tänkt ställa upp på att ta Novah. Men så klart så är Murphy med oss... Deras bil står på verkstaden och dom kan plocka ut den igen tidigast kl9 på morgonen! Fan också!
Börjar få mer värkar nu, dock inte så superkraftiga men tillräckliga för att jag måste fokusera på att andas genom dom. Ringer mor igen och berättar läget om barnvakt och försöker febrilt tänka igenom vilka som skulle kunna ställa upp. Ringer till grannen som jag vet har erbjudit sig men så är ju Murphy med oss än en gång och hon kan inte heller ta Novah eftersom dom ska på sjukhuset med ett av barnen under dagen! Rackarns! Jaha, vad gör vi nu?! Då föreslår hon att hon kan ringa sin dotter och fråga om hon kan ta Novah. Grannen ringer upp igen inom kort och jag får numret till hennes dotter. Ringer henne och hon kan ta Novah! Yes! Då är det problemet löst! Aj, rackarns nu börjar värkarna kännas på! Säger åt henne att vi ringer strax innan vi far, men räknar inte på att det blir än på några timmar eftersom jag tänkt försöka vara tapper kvinna och stanna hemma så länge som möjligt, eftersom jag hört att det är så man ska göra.
Väcker Martin och säger åt honom att packa iordning Novahs väska så att den är färdig med blöjor och kläder och sånt. Sätter mig och klockar värkarna vilka kommer med 4minuters mellanrum och håller i sig drygt 1minut åt gången. Börjar nu inse att jag kommer inte klara av att vara hemma så jättelänge till och det tar ju ändå ca 1timme att ta sig in till förlossningen. Så Martin börjar väcka upp Novah och göra henne färdig för att fara. Barnvakten är ju som tur var på vägen och behöver bara göra en jättekort avstickare.
Medans jag sitter inne på toaletten kommer Novah och så får jag en värk, ser på henne att hon blir lite orolig över att mamma har ont. Vet ju att hon inte tycker om att mamma har ont. Så försöker förklara för henne att det inte är någon fara, att hon inte ska vara rädd för att mamma har ont, utan det är för att bebisen i mammas mage vill komma ut nu. Håller på och försöker göra mig färdig för att fara också. Martin har vid det här laget burit ut väskorna till bilen och startat den så att den ska bli varm (vilket den inte var tidigare under dagen för att fläkten hade lagt av! Minns att jag var jätteorolig över att det skulle sätta igång och att bilen inte kunde bli varm! Tänk så hemskt att behöva åka i iskall bil i en timma med värkar! Och sen hem med bebisen! Huvva! Men turligt nog hade Martin lyckats fixa den på kvällen). Så är ensam inne med Novah och jag minns inte riktigt vad jag skulle göra om jag bara vankade runt eller skulle hjälpa henne på med ytterkläderna eller nått, men fick åtminstone en rejäl värk så jag var tvungen att ställa mig på alla fyra på golvet och fokusera på att andas. Mitt under värken känner jag en varm hand som smeker på min kind och hör Novah säga "mamma ingen fara, mamma inte rädd, bra nu mamma". Då vart jag sådär jättevarm i hjärtat och rörd till tårar.
Sen for vi iväg och lämnade Novah hos barnvakten och for in till förlossningen. Kl. 03.10 vart vi inskrivna där. Fick gå in i ett förberedelserum där hon kollade hur öppen jag var och fick ligga med CTG en stund. Var öppen 3cm bara! Tror värkarna var relativt regelbundna, såg inte skärmen med kurvan. Men vet att dom gjorde hyffsat ont. Fick förfrågan om jag ville prova att duscha men det ville jag inte just då. Utan ville prova så långt som möjligt utan något. Vart visade in på förlossningsrum och vi fick vara där själva en stund. Värkarna fortsatte komma med ca 4min mellanrum. Martin hjälpte mig och masserade mig i svanken när värkarna kom medans jag stod lutad mot sängen och vaggade fram och tillbaks och försökte fokusera på att andas. Efter en stund bad jag honom att hämta en varm vetekudde att lägga på ryggen, vilken funkade en liten stund. Barnmorskan kom in efter en stund och jag fick byta om till deras skjorta och la mig i sängen för en till koll av livmoderhalsen. Hade bara öppnats 1cm till. Iof så sa dom att det var normalt att öppnas 1cm i timmen första 5centimetrarna. Så var öppen 4cm då. Värkarna hade börjat bli riktigt jobbiga så fick prova andas lustgas vilken jag bara tyckte var jätteläskig eftersom jag blev snurrig i kolan av den. Det finns ju som en anledning till att jag inte dricker särskilt mycket alkohol i vanliga fall, och det är just det att det snurrar så läskigt i skallen! Så efter några försök med den så ger jag upp den och säger att jag vill prova med dusch istället. Så blir invisade till förberedelserummet igen där dusch finns, bad var inte ens att tänka på eftersom vattnet gått. Martin fixar ordning duschen till bra tempratur och jag ställer mig där. Gud så skönt det var! När värkarna kom så satte jag upp duschen i hållaren och ställde mig frammåtlutad så att hetvattnet strålade rätt ner på svanken där det gjorde ont. Det lindrade ganska bra i ca en timme, sen gav jag upp, då blev det alldeles för jobbigt.
Ligger med ctg och bara väntar. Varit på förlossningen 20 minuter.Hade vid det här laget insett att jag skulle inte orka med att köra en helt "ren" förlossning utan jag ville ha epidural trots att jag inte ville ifrån början och varit väldigt negativt inställd till den. Ville ju som vara duktig kvinna och köra på bara lustgas! Men med min låga smärttröskel så nej... Det skulle bara inte gå hade jag insett själv. Så när jag känner att jag duschat färdigt så ringer jag på klockan och får komma in till förlossningsrummet igen (vilket förövrig var rummet brevid som vi vart inlagda i när vi fick Novah!). Hade då stått i duschen i ungefär en timma, men det kändes som jag stått där max en kvart. Klockan var halv 7 när vi kom in på rummet igen. Blir kollad igen efter en liten stund och har då öppnat mig till 5cm! Frågar när epiduralen kan sättas och dom ringer efter narkosläkarn som sätter den. Jag väntade och väntade, men han kom ju aldrig! Höll på att bli galen där inne i rummet! Provade ge lustgasen en chans till, så låg och sög på den genom värkarna och kom som i en total dimma. Tiden bara flöt ihop och jag tyckte inte något hände och att tiden stod stilla. Fick något tokfnatt och började gråta jättemycket, varför vet jag inte. Någon gång här tror jag så sattes en elektrod på bebisens huvud för det var så svårt att registrera bra med CTGn. Fick prova olika ställningar att ligga för att bebisens hjärtslag sjönk vid värkarna.
Först kring 9 kom narkosläkarn och påbörjade att sätta epiduralen. Satt och sög lustgas genom värkarna medans Martin höll mig i handen och barnmorskestudenten höll kall handduk i pannan på mig. Fick återigen nån form av snedtändning av lustgasen och började tokgråta, gick verkligen inte att sluta. Var trött och matt och orkeslös så orkade knappt fokusera på att andas genom värkarna längre. Men på något vänster så tog jag mig ju ändå igenom dom. Martin gjorde vad han kunde för att få mig att slappna av och trösta mig, vilket jag kan tänka mig inte var allt för lätt när jag var hög på lustgas också. Själva epiduralen kändes inte så farlig när den sattes. Och när den hade börjat verka så kändes det så fantastiskt underbart! Det var precis som om jag vaknade upp ifrån att ha varit i dvala en längre tid. Jag mindes ju allt som hade hänt, men jag kände att jag inte hade varit närvarande där.
Fick lägga mig i sängen igen med CTG för att hålla koll på värkarna. Martin satte sig i stolen brevid och lyckades somna av en stund (sen om sömnen var särskilt god är en annan femma). Jag lyckades också slumra till några få minuter, vilket var väldigt behövligt kan jag säga! Tiden går och barnmorskan kommer in sen och kollar till mig, står då upp och vaggar lite genom värkarna som jag känner att dom kommer men inte gör ont. Dock får jag veta att värkarna avtagit så dom sätter in oxytocindropp för att sätta igång dom igen. Börjar på 15ml/h. Dom ville få upp värkarna till 4st på 10minuter. Dom kommer med varannan minuts mellanrum men inte särskilt starka. Dom ökar på droppet till 30ml/h, och det händer inte så jättemycket mer. Tiden går och dom höjer sedan till 60ml/h. Nu börjar värkarna kännas på igen att dom blir lite kraftigare. Inser även då att epiduralen inte tagit till 100% utan jag är värklös på vänster sida men känner av värkarna på högra sidan! Får andas igenom det för det börjar kännas på ordentligt på högersidan. Efter ett tag så höjer dom upp oxytocinet till 90ml/h och nu börjar det göra ont! Lägger mig i sängen igen och suger i mig massa lustgas. Dom kommer och känner på livmoderhalsen och jag är öppen 9cm! Bara 1cm kvar. Jag ligger i sängen och svär över att det går så sakta! Vill bara få allt överstökat! Jag är trött, har ont, är matt och känner att jag snart inte orkar mer och vill ge upp hela företaget. Börjar känna att värkarna ändrar karaktär och att kroppen smått börjar vilja ta i ordentligt i värkarna. Dock får jag inte hjälpa kroppen ännu för barnmorskorna, utan jag måste öppna mig sista centimetern också! Ligger där i sängen och tycker allt är pest och pina och tycker att Martin kan ta över nu istället, vilket han inte alls vill eller går med på och han gör vad han kan för att stötta mig igenom värkarna och uppmuntrar mig (vilket jag just då inte tog till mig särskilt mycket av). Och fy helvete så det gör ont i höger höft när värkarna kommer! Bara den smärtan var något jag inte ville vara med på!
Kl. 13.50 inser barnmorskorna att jag faktiskt börjar få krystvärkar. Någon gång innan här hade det kommit in en ny barnmorska med en studerande även hon, så hade två barnmorskor och två studerande med mig inne på förlossningssalen, och så Martin såklart! Den "nya" studerande gjorde sin första dag på förlossningen och hade aldrig varit med på en förlossning förut. Det var mitt i ett skiftbyte också, men min barnmorska och hennes studerande ville vara med när bebisen kom så dom var kvar också. Ja, tillbaks till krystvärkarna då. Barnmorskan hade ju som sagt insett nu att det började bli jobbigt för mig att hålla mot värkarna, så hon gick in och hjälpte till att tänja livmoderhalsen och hålla undan kanten så att huvudet kunde passera ut i förlossningskanalen. Jag förstår inte dom som säger att det är en befriande känsla att få börja krysta! Jag tyckte detta skede var bland det tuffaste av hela förlossningen. Trött och matt och epidural som tagit snett och dessutom ischiasbesvär som kom tillbaka på samma sida som epiduralen inte tagit på! Hur jag än låg eller stod så gjorde det fruktansvärt ont i höger höft. Provade även att stå på knä. Men det var bara ännu värre. Fick nu åtminstone börja krysta. När jag krystade höll barnmorskan undan sista kanten av livmoderhalsen. Jag krystade och skrek om vartannat. Var som att kroppen ville skrika för att få mer kraft i krystningen.
Minns att jag tyckte synd om dom andra som låg på förlossningen och hörde mig skrika. Vart ännu tröttare av krystvärkarna och ont gjorde dom! Himlarns elaka tyckte jag barnmorskorna var som uppmanade mig att krysta när värkarna kom! Det gjorde ju ont! Så genom några av krystvärkarna totalvägrade jag att krysta och la mig och vilade bort dom. Jag vet inte hur jag lyckades slappna av så pass, men Martin sa åtminstone i efterhand att jag lyckades somna, vilket inte var långt ifrån även om det inte var så illa riktigt. Jag lyckades bara slappna av något brutalt mycket så att jag faktiskt kunde stå mot krystvärkarna. Om jag ändå kunde ha slappnat av lika bra genom dom vanliga värkarna tidigare!
Efter ett gäng krystvärkar känner jag hur det bränner något djävulusiskt i underlivet och jag säger åt barnmorskorna att hjälpa mig för att det gör så sjukt ont! Jag vill verkligen inte krysta för det känns som att jag ska gå sönder och samman totalt! Barnmorskorna är här så snälla så att dom sprayar bedövning på underlivet för att lindra lite. Åh så skönt det svalkade när dom sprayade! Frågade flertalet gånger om det var långt kvar och hela tiden fick jag höra att det var inte långt kvar bara jag krystade. Någonstans här flög fan i mig totalt och jag kände att nu jävlar ska ungen ut och jag börjar krysta ordentligt och tar i allt vad jag kan i krystvärkarna. Tror det är ett under att Martin har några händer kvar då jag höll i båda hans händer och benen spjärnade jag mot två barnmorskor som höll mot dom.
Kände tillslut att huvudet var på väg ut, fick förfrågan om jag ville känna på huvudet, vilket jag inte tvekade en sekund på! Åh det kändes så häftigt att känna huvudet där! Var alldeles halt och varmt och kändes att bebisen hade lite hår. Lyckades även känna ett öra. Nu kände jag verkligen att NU vill jag få träfffa denna bebis och se vad det är för filur och att NU är det verkligen nära! Barnmorskan frågar i värkpausen om jag vill ta mot bebisen själv. Tvekar inte en sekund på den frågan, fast frågar Martin först om han vill ta mot bebisen, vilket han inte ville eller om han helt enkelt överlät det till mig. Nu började jag känna mig ganska pigg igen och väldigt motiverad trots att det brände, spände och sved! Inväntade nästa krystvärk och jag kände att den kom, och gjorde ont, hjälpte kroppen att krysta och tjoff var bebisen ute och det kändes knappt när kroppen halkade ut! Jag fångade upp bebisen när den for ut och drog upp den på mitt bröst. Bebisen hade börjat skrika redan innan jag lyckats få upp den på bröstet.
All smärta var som bortblåst när den kom upp och jag fick se vårat underverk! Så fruktansvärt vacker! Jag fick en filt över den väldigt fort, och jag känner hur lyckotårarna börjar komma. Nyfikenheten tar över om vad det blev för något, så jag lyfter på filten och ser att vi fått en SON! Jag tittar på Martin genom tårdimman och säger att vi fått en son. Säger åt barnmorskorna att låta navelsträngen pulsera färdigt innan dom klampar så att Martin får klippa. Påpekar detta flera gånger och när dom klampar försäkrar dom mig om att den var vit och slapp, så då var jag nöjd och Martin fick klippa navelsträngen på våran SON!
Klockan var 14.30 när han kom ut.
Känner hur dom tar tag i navelsträngen som fortfarande hänger ut och hur dom drar i den lite lätt för att hjälpa moderkakan att lossna, dom trycker även lite på magen. Får en liten lätt krystvärk och moderkakan halkar ut, hel och med hinnorna med sig. Ber om att få se på den och jag ser verkligen varför den kallas livets träd.
Efter ca 10 minuter allt som allt så säger dom att min mor är här! Säger åt dom att dom kan släppa in henne om dom vill. Så mor kommer in och får se sitt nya barnbarn alldeles jättefärsk och inte ens avtvättad ännu! Tror det var ganska stort för henne att få se honom så färsk också. Nu var det dags för kontroll av underlivet, se om jag spruckigt något och sånt. Hade inte spruckigt något alls, men hade fått ett litet skavsår som dom satte ett stygn på.
Nu låg vi bara och mös där i sängen och pustade ut efter förlossningen. Tror vi låg och mös i nästan 1 ½ timme allt som allt innan det var dags för vägning och mätning. Strax innan dess hade vi fått in fikabrickan, åh gud så gott det var! Hade inte insett förens då hur hungrig och törstig jag var! Martin tog våran son, som nu fått namnet Hugo, och var med när det vägdes och mättes och tog på honom kläder. 3845g tung och 51cm lång var han, med ett huvudomfång på 36.5cm, inte undra på om det gjorde ont att få ut huvudet då! Försökte ta mig in i duschen för att duscha av mig och försöka pinka lite vilket barnmorskorna tvingade mig till att försöka med (iaf pinkandet!).
Stod i duschen några få minuter innan jag känner att nej, det här går inte, snurrar i huvudet och gör så grymt ont i högerhöften så kunde inte stå upp, och inte kunde jag sätta mig på pallen heller för det gjorde för ont i underlivet. Så jag drar i snöret som går till larmklockan och sätter mig ner på knä i duschen. Barnmorskan kommer och jag säger som det är att jag tar mig ingenstans och jag kan inte pinka heller för det gör för ont och tar stopp. Hon går och hämtar fler barnmorskor och hämtar min säng, dom är två stycken som hjälper mig upp från golvet och hjälper mig att ta mig till sängen som står utanför duschen och skjutsar sedan tillbaks mig till rummet där dom hjälper mig på med klänningen jag hade med mig och provar lägga en isbinda och bedövningssalva, men gör fortfarande sjukt ont i underlivet och speciellt högersidan, så dom väljer att sätta kateter så att jag får vila mig utan att tänka på pinkeriet.
Strax därefter kommer min mor igen som farit iväg och hämtat Novah. Åh, äntligen fick jag träffa Novah igen! Kändes som en evighet sen! Men inte var hon särskilt imponerad av lillebror inte och låtsades inte om honom typ. Sen var det dags att fara upp till BB. Jag och Hugo fick åka i sängen eftersom jag inte klarade av att gå. Det var inte förens på kvällen jag lyckades ta mig ur sängen och byta bindan. Hugo sov brevid mig på natten och stundom även på mig. Så himla mysigt! Äntligen fick jag snusa bebis!
På morgonen efter drogs katetern och jag kunde pinka utan att det gjorde ont flertalet gånger. Duschade äntligen också! Oj sicken härlig dusch det var! Så fruktansvärt härlig! På lördagseftermiddagen for vi hem.
