trolltoka

Snart har en hel vecka gått sedan förlossningen startade och Hugo är redan 5 dagar gammal, så nu är det dags att skriva ner hur det hela gick till också! Är du väldigt kräsmagad så bör du nog sluta läsa, för denna berättelse är totalt ocensurerad och väldigt ärlig. Har skrivit ner allt som jag minns det och upplevde det.

Det började med att vi var till barnmorskan på torsdagseftermiddagen. Alla värden såg tipptopp ut och hon kontrollerade även livmoderhalsen den här gången. 75% utplånad och öppen 1.5cm och väldigt mogen. Huvudet låg tätt mot hinnan och inget vatten mellan, så om det skulle starta med vattenavgång så skulle det varit hinnor högre upp som brustit. Men jag hade inga större förhoppningar om att det skulle starta med vattenavgång. Barnmorskan drog och tänjde livmoderhalsen lite för att hjälpa till lite.

Både hon och jag tippade på förlossningsstart på lördagen i och med fullmånen. Hade bara lite smått mensvärkskänsla efter att barnmorskan varit och retat livmoderhalsen, precis som barnmorskan sagt att man kunde ha. Men det var inte alls lika mycket som jag hade hoppats på så jag hade inga större förhoppningar om att den sk. hinnsvepningen skulle haft någon direkt verkan, utan siktade in mig på igångsättningssamtal veckan efter.
Satt uppe en stund på kvällen, men som vanligt blev jag trött kring när nyheterna på 4an börjar, så gick och la mig och somnade inom kort. Kring 23.30 vaknar jag av att Martin kommer och lägger sig också, som vanligt så får jag ju såklart svårt att somna om efter att ha blivit väckt. Men försöker iaf att somna om. Precis när jag är på väg att somna in igen och lagt mig på rygg så känner jag hur det rinner till lite mellan benen, klockan är då 23.40. Första tanken är "var det vattnet eller pinkade jag ofrivilligt?". Reser mig fort och går in på toaletten och då rinner det mer så inser att det är vattnet som faktiskt gått! Tvekan blev än mindre när jag går tillbaks in i sovrummet för att väcka Martin och jag ser småpölarna på golvet. Letar reda på en handduk att stoppa i trosorna och väcker Martin och säger att vattnet gått! Vid det här laget har jag börjat bli ganska pirrig! Nu är det ju faktiskt på gång! Våran bebis kommer snart att komma! Blir alldeles sådär jätteskakis-pirrig i magen.

Yrar runt i huset lite smått förvirrad och kommer sen fram till att jag måste ju ringa till min mor om hon ska hinna upp eftersom man vet ju aldrig hur snabbt det kommer att gå! Sitter och pratar med henne någon minut och känner att jag börjar få värkar lite smått. Inte så jättefarliga utan går att andas med lätthet igenom. Martin säger sedan åt mig att ringa till förlossningen och prata med dom och förbereda dom på att vi kommer att komma inom ett tag. Även hon tyckte det lät som att det var vattnet som hade gått. Dom tyckte att om inte jag hade fått ett etablerat värkarbete innan morgonen så skulle vi fara in för igångsättning. Tanken slår mig åter igen att "shit det är verkligen nära nu!".

Eftersom det dröjer minst 8 timmar innan mor är här så ringer jag Maria som tänkt ställa upp på att ta Novah. Men så klart så är Murphy med oss... Deras bil står på verkstaden och dom kan plocka ut den igen tidigast kl9 på morgonen! Fan också!

Börjar få mer värkar nu, dock inte så superkraftiga men tillräckliga för att jag måste fokusera på att andas genom dom. Ringer mor igen och berättar läget om barnvakt och försöker febrilt tänka igenom vilka som skulle kunna ställa upp. Ringer till grannen som jag vet har erbjudit sig men så är ju Murphy med oss än en gång och hon kan inte heller ta Novah eftersom dom ska på sjukhuset med ett av barnen under dagen! Rackarns! Jaha, vad gör vi nu?! Då föreslår hon att hon kan ringa sin dotter och fråga om hon kan ta Novah. Grannen ringer upp igen inom kort och jag får numret till hennes dotter. Ringer henne och hon kan ta Novah! Yes! Då är det problemet löst! Aj, rackarns nu börjar värkarna kännas på! Säger åt henne att vi ringer strax innan vi far, men räknar inte på att det blir än på några timmar eftersom jag tänkt försöka vara tapper kvinna och stanna hemma så länge som möjligt, eftersom jag hört att det är så man ska göra.

Väcker Martin och säger åt honom att packa iordning Novahs väska så att den är färdig med blöjor och kläder och sånt. Sätter mig och klockar värkarna vilka kommer med 4minuters mellanrum och håller i sig drygt 1minut åt gången. Börjar nu inse att jag kommer inte klara av att vara hemma så jättelänge till och det tar ju ändå ca 1timme att ta sig in till förlossningen. Så Martin börjar väcka upp Novah och göra henne färdig för att fara. Barnvakten är ju som tur var på vägen och behöver bara göra en jättekort avstickare.

Medans jag sitter inne på toaletten kommer Novah och så får jag en värk, ser på henne att hon blir lite orolig över att mamma har ont. Vet ju att hon inte tycker om att mamma har ont. Så försöker förklara för henne att det inte är någon fara, att hon inte ska vara rädd för att mamma har ont, utan det är för att bebisen i mammas mage vill komma ut nu. Håller på och försöker göra mig färdig för att fara också. Martin har vid det här laget burit ut väskorna till bilen och startat den så att den ska bli varm (vilket den inte var tidigare under dagen för att fläkten hade lagt av! Minns att jag var jätteorolig över att det skulle sätta igång och att bilen inte kunde bli varm! Tänk så hemskt att behöva åka i iskall bil i en timma med värkar! Och sen hem med bebisen! Huvva! Men turligt nog hade Martin lyckats fixa den på kvällen). Så är ensam inne med Novah och jag minns inte riktigt vad jag skulle göra om jag bara vankade runt eller skulle hjälpa henne på med ytterkläderna eller nått, men fick åtminstone en rejäl värk så jag var tvungen att ställa mig på alla fyra på golvet och fokusera på att andas. Mitt under värken känner jag en varm hand som smeker på min kind och hör Novah säga "mamma ingen fara, mamma inte rädd, bra nu mamma". Då vart jag sådär jättevarm i hjärtat och rörd till tårar.

Sen for vi iväg och lämnade Novah hos barnvakten och for in till förlossningen. Kl. 03.10 vart vi inskrivna där. Fick gå in i ett förberedelserum där hon kollade hur öppen jag var och fick ligga med CTG en stund. Var öppen 3cm bara! Tror värkarna var relativt regelbundna, såg inte skärmen med kurvan. Men vet att dom gjorde hyffsat ont. Fick förfrågan om jag ville prova att duscha men det ville jag inte just då. Utan ville prova så långt som möjligt utan något. Vart visade in på förlossningsrum och vi fick vara där själva en stund. Värkarna fortsatte komma med ca 4min mellanrum. Martin hjälpte mig och masserade mig i svanken när värkarna kom medans jag stod lutad mot sängen och vaggade fram och tillbaks och försökte fokusera på att andas. Efter en stund bad jag honom att hämta en varm vetekudde att lägga på ryggen, vilken funkade en liten stund. Barnmorskan kom in efter en stund och jag fick byta om till deras skjorta och la mig i sängen för en till koll av livmoderhalsen. Hade bara öppnats 1cm till. Iof så sa dom att det var normalt att öppnas 1cm i timmen första 5centimetrarna. Så var öppen 4cm då. Värkarna hade börjat bli riktigt jobbiga så fick prova andas lustgas vilken jag bara tyckte var jätteläskig eftersom jag blev snurrig i kolan av den. Det finns ju som en anledning till att jag inte dricker särskilt mycket alkohol i vanliga fall, och det är just det att det snurrar så läskigt i skallen! Så efter några försök med den så ger jag upp den och säger att jag vill prova med dusch istället. Så blir invisade till förberedelserummet igen där dusch finns, bad var inte ens att tänka på eftersom vattnet gått. Martin fixar ordning duschen till bra tempratur och jag ställer mig där. Gud så skönt det var! När värkarna kom så satte jag upp duschen i hållaren och ställde mig frammåtlutad så att hetvattnet strålade rätt ner på svanken där det gjorde ont. Det lindrade ganska bra i ca en timme, sen gav jag upp, då blev det alldeles för jobbigt.

 Ligger med ctg och bara väntar. Varit på förlossningen 20 minuter.

Hade vid det här laget insett att jag skulle inte orka med att köra en helt "ren" förlossning utan jag ville ha epidural trots att jag inte ville ifrån början och varit väldigt negativt inställd till den. Ville ju som vara duktig kvinna och köra på bara lustgas! Men med min låga smärttröskel så nej... Det skulle bara inte gå hade jag insett själv. Så när jag känner att jag duschat färdigt så ringer jag på klockan och får komma in till förlossningsrummet igen (vilket förövrig var rummet brevid som vi vart inlagda i när vi fick Novah!). Hade då stått i duschen i ungefär en timma, men det kändes som jag stått där max en kvart. Klockan var halv 7 när vi kom in på rummet igen. Blir kollad igen efter en liten stund och har då öppnat mig till 5cm! Frågar när epiduralen kan sättas och dom ringer efter narkosläkarn som sätter den. Jag väntade och väntade, men han kom ju aldrig! Höll på att bli galen där inne i rummet! Provade ge lustgasen en chans till, så låg och sög på den genom värkarna och kom som i en total dimma. Tiden bara flöt ihop och jag tyckte inte något hände och att tiden stod stilla. Fick något tokfnatt och började gråta jättemycket, varför vet jag inte. Någon gång här tror jag så sattes en elektrod på bebisens huvud för det var så svårt att registrera bra med CTGn. Fick prova olika ställningar att ligga för att bebisens hjärtslag sjönk vid värkarna.



Först kring 9 kom narkosläkarn och påbörjade att sätta epiduralen. Satt och sög lustgas genom värkarna medans Martin höll mig i handen och barnmorskestudenten höll kall handduk i pannan på mig. Fick återigen nån form av snedtändning av lustgasen och började tokgråta, gick verkligen inte att sluta. Var trött och matt och orkeslös så orkade knappt fokusera på att andas genom värkarna längre. Men på något vänster så tog jag mig ju ändå igenom dom. Martin gjorde vad han kunde för att få mig att slappna av och trösta mig, vilket jag kan tänka mig inte var allt för lätt när jag var hög på lustgas också. Själva epiduralen kändes inte så farlig när den sattes. Och när den hade börjat verka så kändes det så fantastiskt underbart! Det var precis som om jag vaknade upp ifrån att ha varit i dvala en längre tid. Jag mindes ju allt som hade hänt, men jag kände att jag inte hade varit närvarande där.



Fick lägga mig i sängen igen med CTG för att hålla koll på värkarna. Martin satte sig i stolen brevid och lyckades somna av en stund (sen om sömnen var särskilt god är en annan femma). Jag lyckades också slumra till några få minuter, vilket var väldigt behövligt kan jag säga! Tiden går och barnmorskan kommer in sen och kollar till mig, står då upp och vaggar lite genom värkarna som jag känner att dom kommer men inte gör ont. Dock får jag veta att värkarna avtagit så dom sätter in oxytocindropp för att sätta igång dom igen. Börjar på 15ml/h. Dom ville få upp värkarna till 4st på 10minuter. Dom kommer med varannan minuts mellanrum men inte särskilt starka. Dom ökar på droppet till 30ml/h, och det händer inte så jättemycket mer. Tiden går och dom höjer sedan till 60ml/h. Nu börjar värkarna kännas på igen att dom blir lite kraftigare. Inser även då att epiduralen inte tagit till 100% utan jag är värklös på vänster sida men känner av värkarna på högra sidan! Får andas igenom det för det börjar kännas på ordentligt på högersidan. Efter ett tag så höjer dom upp oxytocinet till 90ml/h och nu börjar det göra ont! Lägger mig i sängen igen och suger i mig massa lustgas. Dom kommer och känner på livmoderhalsen och jag är öppen 9cm! Bara 1cm kvar. Jag ligger i sängen och svär över att det går så sakta! Vill bara få allt överstökat! Jag är trött, har ont, är matt och känner att jag snart inte orkar mer och vill ge upp hela företaget. Börjar känna att värkarna ändrar karaktär och att kroppen smått börjar vilja ta i ordentligt i värkarna. Dock får jag inte hjälpa kroppen ännu för barnmorskorna, utan jag måste öppna mig sista centimetern också! Ligger där i sängen och tycker allt är pest och pina och tycker att Martin kan ta över nu istället, vilket han inte alls vill eller går med på och han gör vad han kan för att stötta mig igenom värkarna och uppmuntrar mig (vilket jag just då inte tog till mig särskilt mycket av). Och fy helvete så det gör ont i höger höft när värkarna kommer! Bara den smärtan var något jag inte ville vara med på!

Kl. 13.50 inser barnmorskorna att jag faktiskt börjar få krystvärkar. Någon gång innan här hade det kommit in en ny barnmorska med en studerande även hon, så hade två barnmorskor och två studerande med mig inne på förlossningssalen, och så Martin såklart! Den "nya" studerande gjorde sin första dag på förlossningen och hade aldrig varit med på en förlossning förut. Det var mitt i ett skiftbyte också, men min barnmorska och hennes studerande ville vara med när bebisen kom så dom var kvar också. Ja, tillbaks till krystvärkarna då. Barnmorskan hade ju som sagt insett nu att det började bli jobbigt för mig att hålla mot värkarna, så hon gick in och hjälpte till att tänja livmoderhalsen och hålla undan kanten så att huvudet kunde passera ut i förlossningskanalen. Jag förstår inte dom som säger att det är en befriande känsla att få börja krysta! Jag tyckte detta skede var bland det tuffaste av hela förlossningen. Trött och matt och epidural som tagit snett och dessutom ischiasbesvär som kom tillbaka på samma sida som epiduralen inte tagit på! Hur jag än låg eller stod så gjorde det fruktansvärt ont i höger höft. Provade även att stå på knä. Men det var bara ännu värre. Fick nu åtminstone börja krysta. När jag krystade höll barnmorskan undan sista kanten av livmoderhalsen. Jag krystade och skrek om vartannat. Var som att kroppen ville skrika för att få mer kraft i krystningen.

Minns att jag tyckte synd om dom andra som låg på förlossningen och hörde mig skrika. Vart ännu tröttare av krystvärkarna och ont gjorde dom! Himlarns elaka tyckte jag barnmorskorna var som uppmanade mig att krysta när värkarna kom! Det gjorde ju ont! Så genom några av krystvärkarna totalvägrade jag att krysta och la mig och vilade bort dom. Jag vet inte hur jag lyckades slappna av så pass, men Martin sa åtminstone i efterhand att jag lyckades somna, vilket inte var långt ifrån även om det inte var så illa riktigt. Jag lyckades bara slappna av något brutalt mycket så att jag faktiskt kunde stå mot krystvärkarna. Om jag ändå kunde ha slappnat av lika bra genom dom vanliga värkarna tidigare!

Efter ett gäng krystvärkar känner jag hur det bränner något djävulusiskt i underlivet och jag säger åt barnmorskorna att hjälpa mig för att det gör så sjukt ont! Jag vill verkligen inte krysta för det känns som att jag ska gå sönder och samman totalt! Barnmorskorna är här så snälla så att dom sprayar bedövning på underlivet för att lindra lite. Åh så skönt det svalkade när dom sprayade! Frågade flertalet gånger om det var långt kvar och hela tiden fick jag höra att det var inte långt kvar bara jag krystade. Någonstans här flög fan i mig totalt och jag kände att nu jävlar ska ungen ut och jag börjar krysta ordentligt och tar i allt vad jag kan i krystvärkarna. Tror det är ett under att Martin har några händer kvar då jag höll i båda hans händer och benen spjärnade jag mot två barnmorskor som höll mot dom.

Kände tillslut att huvudet var på väg ut, fick förfrågan om jag ville känna på huvudet, vilket jag inte tvekade en sekund på! Åh det kändes så häftigt att känna huvudet där! Var alldeles halt och varmt och kändes att bebisen hade lite hår. Lyckades även känna ett öra. Nu kände jag verkligen att NU vill jag få träfffa denna bebis och se vad det är för filur och att NU är det verkligen nära! Barnmorskan frågar i värkpausen om jag vill ta mot bebisen själv. Tvekar inte en sekund på den frågan, fast frågar Martin först om han vill ta mot bebisen, vilket han inte ville eller om han helt enkelt överlät det till mig. Nu började jag känna mig ganska pigg igen och väldigt motiverad trots att det brände, spände och sved! Inväntade nästa krystvärk och jag kände att den kom, och gjorde ont, hjälpte kroppen att krysta och tjoff var bebisen ute och det kändes knappt när kroppen halkade ut! Jag fångade upp bebisen när den for ut och drog upp den på mitt bröst. Bebisen hade börjat skrika redan innan jag lyckats få upp den på bröstet.



All smärta var som bortblåst när den kom upp och jag fick se vårat underverk! Så fruktansvärt vacker! Jag fick en filt över den väldigt fort, och jag känner hur lyckotårarna börjar komma. Nyfikenheten tar över om vad det blev för något, så jag lyfter på filten och ser att vi fått en SON! Jag tittar på Martin genom tårdimman och säger att vi fått en son. Säger åt barnmorskorna att låta navelsträngen pulsera färdigt innan dom klampar så att Martin får klippa. Påpekar detta flera gånger och när dom klampar försäkrar dom mig om att den var vit och slapp, så då var jag nöjd och Martin fick klippa navelsträngen på våran SON!

Klockan var 14.30 när han kom ut.

Känner hur dom tar tag i navelsträngen som fortfarande hänger ut och hur dom drar i den lite lätt för att hjälpa moderkakan att lossna, dom trycker även lite på magen. Får en liten lätt krystvärk och moderkakan halkar ut, hel och med hinnorna med sig. Ber om att få se på den och jag ser verkligen varför den kallas livets träd.

Efter ca 10 minuter allt som allt så säger dom att min mor är här! Säger åt dom att dom kan släppa in henne om dom vill. Så mor kommer in och får se sitt nya barnbarn alldeles jättefärsk och inte ens avtvättad ännu! Tror det var ganska stort för henne att få se honom så färsk också. Nu var det dags för kontroll av underlivet, se om jag spruckigt något och sånt. Hade inte spruckigt något alls, men hade fått ett litet skavsår som dom satte ett stygn på.

Nu låg vi bara och mös där i sängen och pustade ut efter förlossningen. Tror vi låg och mös i nästan 1 ½ timme allt som allt innan det var dags för vägning och mätning. Strax innan dess hade vi fått in fikabrickan, åh gud så gott det var! Hade inte insett förens då hur hungrig och törstig jag var! Martin tog våran son, som nu fått namnet Hugo, och var med när det vägdes och mättes och tog på honom kläder. 3845g tung och 51cm lång var han, med ett huvudomfång på 36.5cm, inte undra på om det gjorde ont att få ut huvudet då! Försökte ta mig in i duschen för att duscha av mig och försöka pinka lite vilket barnmorskorna tvingade mig till att försöka med (iaf pinkandet!).



Stod i duschen några få minuter innan jag känner att nej, det här går inte, snurrar i huvudet och gör så grymt ont i högerhöften så kunde inte stå upp, och inte kunde jag sätta mig på pallen heller för det gjorde för ont i underlivet. Så jag drar i snöret som går till larmklockan och sätter mig ner på knä i duschen. Barnmorskan kommer och jag säger som det är att jag tar mig ingenstans och jag kan inte pinka heller för det gör för ont och tar stopp. Hon går och hämtar fler barnmorskor och hämtar min säng, dom är två stycken som hjälper mig upp från golvet och hjälper mig att ta mig till sängen som står utanför duschen och skjutsar sedan tillbaks mig till rummet där dom hjälper mig på med klänningen jag hade med mig och provar lägga en isbinda och bedövningssalva, men gör fortfarande sjukt ont i underlivet och speciellt högersidan, så dom väljer att sätta kateter så att jag får vila mig utan att tänka på pinkeriet.

Strax därefter kommer min mor igen som farit iväg och hämtat Novah. Åh, äntligen fick jag träffa Novah igen! Kändes som en evighet sen! Men inte var hon särskilt imponerad av lillebror inte och låtsades inte om honom typ. Sen var det dags att fara upp till BB. Jag och Hugo fick åka i sängen eftersom jag inte klarade av att gå. Det var inte förens på kvällen jag lyckades ta mig ur sängen och byta bindan. Hugo sov brevid mig på natten och stundom även på mig. Så himla mysigt! Äntligen fick jag snusa bebis!



På morgonen efter drogs katetern och jag kunde pinka utan att det gjorde ont flertalet gånger. Duschade äntligen också! Oj sicken härlig dusch det var! Så fruktansvärt härlig! På lördagseftermiddagen for vi hem.

Tänkte bara passa på innan det blir allt för jävligt. Hinnsvepningen verkar ha funkat bra eller så är miniskrot redo för vattnet gick för drygt 40 minuter sen och sitter och inväntar fler värkar, kommer hittils med 5-10 min mellanrum. Så senast imorgon har vi våran miniskrot hos oss! Skulle ringa FL igen när vi åker in och skulle senast åka in tidigt imorgonbitti. Wish us luck!

Så, hemma från BM nu. Allting såg tipptopp ut som vanligt :-) Sf måttet har gått upp till 37cm nu :-) Hon gjorde även en check av tappen, 75%utplånad, väldigt mjuk och 1.5cm öppen och hon kunde känna huvudet som har sjunkit ner en bit :-) Hon töjde och drog i tappen och svepte runt där inne. Så får väl se vad som händer :-) Har iaf haft ihållande mensvärk i ryggen sen dess (ca 1½ timme sen). Hon kunde även känna "sömmen" på huvudet och det var ingen utbuktande blåsa med vatten i, utan huvudet låg tätt mot fosterhinnan, så börjar det med vattenavgång här så är det för att hinnan brustit högre upp i livmodern :-) Hon hoppades att vi inte skulle ses nått mer men fick en tid för säkerhetsskull på torsdag nästa vecka, och hon skrev remiss till specialistmödravården till nästa veckoslut om det inte hänt något innan dess :-) Fick en stor kram och ett lycka till om något skulle hinna hända innan nästa träff. Även hon trodde på det här med fler vattenavgångar vid fullmåne så hon hoppades på det för oss också i kombination av hinnsvepningen hon gjorde. NU börjar det äntligen kännas att det faktiskt kommer komma en bebis utav det hela och det inom kort tid! Liksom, inom max 1 ½ vecka så har vi faktiskt miniskrot hos oss! Är förövrigt i 40+5 idag!

Är ju trots allt lördag och veckobyte, och till det hör ju även veckans bild på kanonkulan, vilken förhoppningsvis är sista veckobilden också! Man får bortse ifrån ryggvalken och de übersexiga bristningarna hahaha.

BF+1 och väntar fortfarande. Verkar som om miniskrot trivs bra där inne Vilket egentligen bara är bra! Men nu är vi nyfikna och otåliga! Drömmer om miniskrot varje natt och blir lika besviken varje morgon när jag vaknar och inser att det bara var en dröm... Men snart så kanske! Fast snart är ju ett väldigt obestämt begrepp, snart kan ju vara inom närmsta timmarna eller veckorna.

BF idag och ingen känning alls, men kan ju lika gärna dra över ett gäng med dagar också. Bm besöket igår får man väl lov att säga att det gick bra. Hjärtat pickar på som det ska och alla värden är bra.

Så upphörde förvärkarna kort efter att jag postat inlägget igår. Får se vad BM säger på besöket i eftermiddag.

Hade inga direkta problem att somna inatt och sov väldans gott. Ända fram till strax innan 3slaget, vaknar och är klarvaken med känslan att det hänt något eller att något ska hända. Vad får jag inte fatt i. Funderade på om Novah höll på att vakna eller hade vaknat så låg och lyssnade efter om hon var ledsen, vilket hon alltid är när hon vaknar upp och är själv. Men inget hördes innifrån hennes rum, så gick upp och tittade efter och då låg hon där och sov så sött och drog tunga timmerstockar. När jag vaknade hade jag även en relativt kraftig sammandragning, som dock inte gjorde ont och släppte efter ca minuten. Så tänkte ju självfallet tanken om det var på G eftersom jag vaknade så tvärt. Men det kom ingen mer sammandragning heller så det var det ju inte heller. Så vart ju så klart rädd att det hänt nått med miniskrot så buffade en stund på magen tills jag fick gensvar. Då kunde jag lugnt somna om igen.

Men sen vaknade och somnade jag om och om under restrerande del av morgonen och hade sammandragning vid varje uppvaknande, men somnade om lika fort igen. Sen har dom kommit och gått med 15-40 minuters mellanrum under hela förmiddagen, vissa har även gjort ont så att jag fått fokusera på andningen. Om man ändå kunde få veta att nu, inom närmsta 1-2 dygnen kommer det dra igång ordentligt så man kan ta å ringa upp mor så hon är här i tid. Det jävliga är ju att med min tur så kommer det med största sannorlikhet sluta så fort jag postat detta inlägg eller så kommer det fortsätta så här i några dagar. Så om ni tror jag har nå större förhoppningar på att "this is it" så får ni tänka om...

Vilket fall så klev jag upp när Martin klev upp, så gjorde ordning Novah för dagis å vinkade av dom när dom for iväg =)

Måste säga att jag tror tamejtusan du är envisare än storasyster din!

Ingenting verkar ha någon inverkan på dig.

Jag har städat, dansat, vilat, promenerat släpandes på storasyster på kälken och nu till och med provat med att skotta gången och garageuppfarten. UTAN minsta tillstymelse till sammandragning.

Inte så att jag är less på att ha dig där inne, är bara extremt nyfiken på vem du är, hur du ser ut och vill få träffa dig. Det vill vi alla här hemma. Fast jag kan säga med all ärlighet att jag är väldigt tacksam och lycklig över att du trivs så bra med att bo i min mage. Det är så fantastiskt att du velat stanna där inne så länge som du nu har gjort.
Det enda negativa jag egentligen har att säga är att jag inte riktigt tycker om att fogarna ska göra så rackarns ont vid minsta lilla rörelse. Är väl kanske ingen höjdare att ut och styra massa snö med rejäl foglossning och det kändes väl på också! Men ibland får man lov att bita ihop ändå. Orkade verkligen inte bara sitta inne idag. Hoppas att din storasyster är vaken när hon kommer hem, för då tar vi en promenad med henne på kälken efter middagen, det låter väl bra?

Men jag tycker ändå att du kan ta och titta ut nu. Vi längtar ju efter dig!

Ja här har ni en om möjligt ännu deppigare Trolltoka... Hon ville inte ens titta om jag börjat mogna... "Kollar inte förens det är fullgånget, men du ska ju hit nästa vecka".  Tack för den... Ändå så försökte jag förklara hur jävla skit jag mår just nu men det hjälpte inte trots stort känsloutbrott med massa tårar... Vill just nu bara lägga mig i dvala tills allt är över iprincip. Inte riktigt då, för jag vill ju gärna vara med om förlossningen...

Men men, allt såg ju bra ut åtminstone.

Hjärta: 136slag/minut
SF: 36cm.

Så det var ju bra åtminstone =)

Sitter och laddar inför att fråga om BM kan kolla om tappen börjar bli mogen och om hon kan göra en hinnsvepning. Orkar verkligen inte med huvudvärken, illamåendet, stressen och paniken (inte kring förlossning utan för annat kring graviditeten),  foglossningen som gör att man inte kan gå normalt. Känns som dumt att fråga om en sån sak när jag egentligen borde vara glad och gilla läget över att graviditeten kommit så pass långt. Men hade ju som inte riktigt planerat att må så här sista veckorna. Har ju verkligen sett fram emot sluttampen och så blir det såhär? Det är ju inte så att jag är otacksam för att graviditeten varar, för det är jag inte. Är verkligen jättelycklig över att få ha kommit så här långt. Men att hela tiden gå med huvudvärk som skapar illamående och paniken över att något ska gå på skit sista tiden så att det inte blir någon bebis. Då känns det bättre att ge det en chans att sätta igång utan massa kemikalier så att jag kan känna mig lugn och kanske må bättre igen. Förstår inte att jag fortfarande är rädd att något ska hända på slutet. Men hur mycket jag än försöker komma ifrån det så går det inte. Men jag orkar verkligen inte må så här längre...

Nu har jag sagt till miniskrot på skarpen att sluta jävlas med mig. Nästa gång h*n tänkt ge mig massa ont så får det vara på riktigt! Så håll nu tummarna att det antingen blir en lugn natt med MASSA sömn eller att ni slipper min pessimism i nån dag för att jag är på förlossningen och senare BB. Har även tänkt mig att försöka få Novah att sova i tid eftersom hon ska upp tidigt och till dagis imorgon. Håll tummarna att någon av skrotarna lyssnar vilket dock starkt betvivlas av mig själv!

Inatt låg jag med en timmes onda förvärkar var 5e minut som försvann lika plötsligt dom med. Kommer BARA på kvällen när jag gått och lagt mig och försvinner när det tryckt på så mycket så jag måste upp på toa. GRYMT frustrerande och väldigt hopp-dödande! Fast EN markant skillnad från förrgår var det ju... Hade konstant molvärk i nedre delen av magen under hela den timman.

   

Fy rackarns vilken luring! Det jag tidigare trott varit sammandragningar var bara en fis i rymden mot nattens som även gjorde ont. Låg i två timmar med onda sammandragningar ca var 10e minut och sen pang poff försvann dom lika snabbt igen. Suck! Det är faktiskt elakt att luras sådär!

Asså ska man vara så här totalt omotiverad och deppig i slutet? Trött å slut och noll i ork, huvudvärk så jag blir illamående och allt känns bara blä, vill gå och lägga mig i ide tills allt är över nu. Känner inte igen mig själv alls. Och ju fler dagar som går ju mer skit känns allt och får panik till och från för att jag är så rädd att nått ska hända här på slutet så att det inte alls blir nån bebis och vill bara ha ut den så snart som möjligt medans jag vet att den fortfarande lever. Två veckor kvar till beräknat, men kan ju lika gärna vara fyra veckor kvar innan den kommer också så. Ska man verkligen känna så här på slutet?

Skulle även vilja fixa till bloggen, men eftersom studierna är slut nu på en stund så har jag ingen skol-dator och ingen tillgång till Photoshop heller... Och för att få igång det den här datorn måste jag ominstallera den vilket inte känns allt för lockande heller... Visst, går väl att ändra färgerna bara men vill ju ha en snygg header också... Har ju förvisso en del snygga reptilbilder som borde gå att beskära bara utan att fippla med dom så mycket som kanske skulle funka. Kanske en snygg grön trädhuggorm som header?

Är väl typ så det är just nu. Dagarna flyter på sakta men säkert och inget nytt har hänt. Graviditeten flyter på ungefär lika som resten, ingen större variation på dagarna där heller. Har förvisso inte särskilt mycket ork över till att göra något direkt vettigt heller så. Har flera dagar velat gå ut med Novah men är ju så satans kallt och inga varma kläder/ytterkläder har jag att ta på mig själv heller. Visst skulle jag väl kunna städa en massa, sånt finns det ju alltid att göra, men det tycker jag att jag gjorde nog mycket kring jul och nyår. Slog på stort igår och plockade ur Novahs garderob på för småa kläder. Kunde lägga undan 1½ ICA-kasse med kläder därifrån. Men tyckte inte ändå att det vart så stor variation på utrymmet där i. Inte har jag nått att förbereda för bebis kvar att göra heller. Vaggan och vagnen bäddad och väskan färdigpackad så nu är det bara bebisen kvar vi väntar på. Eller ja, det enda vi har kvar är att montera babyskyddet i bilen. Har insett att från början att ställa in sig på att även denna gång få tre månader förtidigt har gjort att de tre sista månaderna sniglat sig fram. Inte har jag några direkta känningar på att det skulle vara nått på gång snart heller. Jag älskar verkligen graviditeten, men jag älskar inte att inte kunna få sova och ligga som jag vill och behöva vakna minsta rörelse för att det gör ont, eller att inte kunna gå eller röra mig utan att det gör en massa ont, men det som är mest frustrerande för tillfället tror jag är huvudvärken. Men jag älskar att känna den lill* röra sig där inne och vetskapen om att vi snart kommer få en till skatt i familjen. Man får ju helt klart ta det onda med det goda, men att inte få sova ut och känna sig som en strandad val när man lagt sig ner är helt klart frustrerande! Så, nu tror jag jag skrivit mitt hittils mest negativa inlägg i bloggen också! Grattis till jag för det!

Novah klargjorde igårkväll att det är hennes gosbebis i mammas mage! Å sen drömde jag inatt att vi åkte in för igångsättning efter dagens barnmorskebesök (har mitt förhoppningsvis sista barnmorskebesök idag!). När jag i drömmen började få värkar så vart jag väckt av att Martin klev upp... Snacka om besvikelse när jag insåg att jag vaknade upp i min egen säng UTAN minsta antydan till värkar bara massa träningsvärk i magen! Urs å fy sicken besvikelse! Men som Martin sa, dagen är inte slut ännu. Men har starka tvivel på att nått händer idag dock, känns inte så :-) Ska åtminstone ta och städa bort julen idag i väntan på att vi ska fara till barnmorskan :-)

37+1 idag så dags för nya bilder på kanonkulan! Positiva med gamla kameran är att den inte skapar så jättefindetaljerade bilder så bristningarna syns inte lika mycket som när det tas med nya haha.